lycka

- hur ær det??
- det ær jættebra! som i bættre æn ngnsin. men vældigt jobbigt.

bættre æn så blir svårt att førklara.

vardagen flyter på. ser andra bilder av framtiden nu. skapar andra tankar. førsøker skapa en stabil grund att stå på. men vet inte ens om jag har funnit platsen før att bygga den på. dock vet jag vad jag letar efter nu.

vad ær lycka? och vad ær att lyckas? jag har kænt (och kænner i viss mån) så mkt framtidstress. "men varfør ræcker det inte att bara vara den man ær?". ja, varfør ræcker inte det? det borde ræcka, men utgår ju ifrån att man vet just det.

ser min hysteriska utbildningsstress och ambivalens i ett nytt ljus. ser tydligare kællan, vart det kommer ifrån. det ær inte svårt att kænna stress att bli ngn, nær man inte kænner konkret vem man ær. så istællet før att undersøka vem jag ær så førsøker jag hitta på vem jag vill vara. så utomordentligt løjligt.

the quest has taken another turn :P.

efterlyst: sjælvkænsla

sjælvførtroende -att veta vad man kan.
sjælvkænsla -att veta vem man ær.

att veta vad man kan ---> veta vad som ær smidigt att vilja och vad man borde tycka om.
att veta vem man ær ---> veta vad man vill och vad man tycker om.

två års undersøkande. och så var det så enkelt.

fan.

men mest jippie.

øgonblicksportrætt

så många dagar som kommer och går. obemærkt førbi. eller før bemærkta.

16 maj, en fridag utan dess like. hitta ett vænstervridet alternativt ekologiskt café på en tværgata till den snobbigaste gatan i oslo. litet och skitit, mørkt och murrigt. ett bokcafé t o m, med hyllorna spæckade med statsvetenskap, nationalekonomi och historia. en skatt mitt i oslo. stæmningen var hessle all over again, men med en anda av sådana tankar som får mitt hjærta att slå lite hårdare i brøstet. sen, en halv minut bort, faire trade-kaffelatte på en amerikansk kaffebars-kedja med værldens bæsta chokladscones. åh, det urbana livet. och vi pratar om relationer, sitter i de breda mørkbruna stolarna på terassen, med filtar øver oss. det ær svårt (før honom) nær man inte vet vad man vill och kanske sårar ngn med sin osækerhet. jag suckar inombords av min lycka, av dendær kænslan av visshet, lugn och ro. det ær mkt jag inte vet, men ændå. lugnet ær hær.

och sen, vidare till shoppinggatan, in på indiska och køpa klæder långt øver min budget, før att jag rætt och slætt inte kan låta bli. sommaren ær hær, och jag vill ha kænslan av luftig bomull mot huden.

på kvællen møta upp maria vid spasibar, det kulturella pop-utestællet som ligger på en undangømd bakgård vid konstakademien. i svart, ærmløs kort klænning och bobat hår går jag in bland alla konstnærer och musiker. vi bestæller øl och sider, sitter i ett undanskymt hørn och pratar. allt ær så indie, så lekande lætt. musiken pumpar runt i blodet, och snart gør ølen också det. lovisa och roy kommer dit, klagar i synk på sin tyska inneboende och vi skrattar. vi skrattar før att livet ær så lætt før oss, før att ølen ær så god (så många?) och natten så ung, mænniskorna så mångta. tittar på maria och ler, ser att hon ær vacker. vi ær vackra och vi dansar genom rummet.

i tanken åker jag vidare till sydamerika, dær varje natt ær underbart ljummen och vi lever stenhårt, inte bara før oss sjælva. vi i en ænnu større stad, i ett ænnu større sammanhang. hjærtat ær uppe i halsgropen, både av rædsla och lycka. tænk. tænk vem man kan vara, bara man vill.

17 mai - upp vid nio med en lætt bakfylla efter en natt i vaka. byta ut den svarta bomullsklænningen mot en vit i spets, tyll och guldband -dagen till æra. kaffe latte på kaffebreneriet till frukost, med nyfunnet sællskap och intressanta samtal. sen slottet, med maria igen. också hon i vit klænning. tænk att vi ær hær! tænk att vi finns, hær just nu, bland alla mænniskor som liksom trænger sig på runtomkring. mænniskorna på karl johann ær så många, så glada, så tætt packade. i tusental rør de sig framåt. førsøker føreviga bilden med min alltfør dåliga mobilkamera -det ser ut som en blomsterspæckad sommaræng. så mkt mænniskor, korps som spelar, hæstar som marcherar tillsammans med soldater. och kungen och drottning vinkar sina rojala vinkningar uppifrån balkongen.

upptæcker ænnu mer av det alternativa oslo. elm street, puben som nemi(!) brukar tecknas på nær hon ær ute. hit går rockare och folk med lila, rosa och svart hår och massa tatueringar. ølen ær god, køttet sådær men jag stormtrivs. vi diskuterar (får førklarat?) den gnostiska kristendomen och jag førundras øver hur mkt och lite vi vet. återigen lovisa och roy, dessa mænniskor som dyker upp och skrattar før att sen førsvinna på ett øgonblick.

bara øgonblicksbeskrivningar och lycka. ett portrætt av min trivsel, den jag vill vara i mig sjælv och før andra. det enda som saknades var du (<3). den tiden kommer den också. under tiden -bara lycka.

carpe diem indeed.

.

och så idag. gå till jobbet i strålande solsken och sitta ute i bara linne och brallor hela förmiddagen. världen blir självlysande av sånt sommarsolsken. och med bara fem barn på dagiset så lunkar dagen fram i sakta gemak. på eftermiddagen faller regnet hårt mot asfalten. på vägen hem kan världen andas igen, grönskan tyngs ned av regndrolpparna, men blir skarpare, intensivare. luften är fuktig och vattenpölarna gula av pollen. jag stannar vid syrenbusken och insuper allt jag kan. synen av det skarpt lila och gröna mot den vita himmeln, den söta lättigenkänneliga sommardoften. ställer mig rätt under buskarna och känner det kalla vattnet droppa ner längs mina kinder. här. nu.

världen har blivit konkret igen. det har slutat vara virrvarr och surr. det är dendär känslan igan, den så lätt igenkänneliga känslan. av mig, av den jag är, av det jag vill, av det jag känner. ingenting är utstakat. men allt är ändå självklart.

jag fylls av ett lyckligt vemod över tanken på att den här världen inte är gjord för mig. blir så uppfylld av hur vackert allt är, men slås av tanken när jag går över gatan. en bil kan köra över mig, min yrsel kan bero på hjärntumör, mina smärtor i benen på ms. jag tror inte det, men känner att jag inte tar ngt för givet. ser framför mig hur jag tar farväl av folk som betyder. och uppfylls av tanken på att världen kommer fortsätta, utan min upplevelse av den. den kommer fortsätta vara grön och vacker om somrarna, den kommer fortsätta leva och andas så mkt längre än jag kan uppleva. tanken är svindlande och underbar. jag är inte rädd, inte ledsen. bara ett lyckligt vemod. att det kan vara såhär vackert! i all enkelhet.

idiotiska val och känslosvall

blir så klart och tydligt för mig. att jag blir ngn som jag aldrig velat vara. att jag tar beslut baserat på en känsla som jag inte vet var den kommer ifrån. mitt huvud blir renblåst och ekande. jag förstår inte. jag klarar inte av att låta bli saker om de inte är väldigt konkret fel för mig. men klarade ju sluta röka. på ett sätt samma sak. måste vara att bara vara observant, inte låta sig falla in i situationer som man vet förr har lett till att man tagit korkade beslut. har klarat det i andra dimensioner (rökning, skola, vänner). och jag tror på mig. egentligen. men litar inte på att jag kan ta rätt beslut i situationen. så nästa plan blir att ändra situationen.

(jag sparkar mig själv där bak och gråter lite. men det kan inte vara omöjligt).

dags att återkonkretisera situationen för mig själv. och inte bara nu eller sen. utan varje timme och minut. inte tillåta sig själv att ignorera saker. för då faller man in i vanor som man inte alls önskar ska vara en del av en längre.

stulna tankar, ytligheter och samvete.

det var ngn (du <3) som indirekt sa det en gång. att man inte bör påstå sig vara ngn som man inte kan vara fullt ut. om man inte kan föra det resonemanget man för till sin spets, så kan man lika gärna låta bli. eller åtminstone inte moralisera över att andra inte för resonemanget över huvud taget. för om jag har rätt att sätta en gräns för hur mkt jag är villig att anamma ett resonemang eller en åsikt, så kan jag ju inte klaga på att andra också sätter sina egna gränser bara för att de inte når fram till min. jag sätter samma gräns - bara lite längre fram.

så. idag har jag suttit på framför datorn, insupit information och insett att jag:
1. borde dra ner ännu mer på kött.
2. borde sluta köpa kläder (och även möbler, prylar, böcker) som inte är ekologiska/fair trade eller vintage.
3. borde köpa alla skönhetsprodukter och hygienartiklar på body shop eller via ekologiskt godkända leverantörer.
4. borde leta upp ngnstans där jag kan köpa ekologiska alternativ av de grönsaker och mejeriprodukter jag vill ha.
5. borde börja handla på Meny istället för Rimi då de har fler fair trade-alternativ; även om Rimi ligger rätt över gatan och Meny ligger tio minuter bort med bussen.
6. har fått ännu mer lust att lära mig åka skate board/snow board och att surfa.
7. vill gifta mig med http://www.howies.co.uk
8. önskar att jag bott i stockholmsområdet eller skåne på grund av http://arstiderna.com
9. har lust att klippa mig -igen.
10. verkligen tycker om 50- och 60-talsklänningar.
11. måste bli bättre på att spara pengar (läs: jag har inte råd att köpa det jag vill på howies.uk.co).
12. måste bli bättre på att plugga.
13. måste sluta spendera så förbenat många timmar framför datorn.
14. verkligen måste börja läsa igenom partiprogrammen som det var så länge sen jag faktiskt föresatte mig att jag skulle läsa igenom.
15. bara nästan kommer igång med träningen hela tiden.

jag ifrågasätter att jag ngnsin kommer klara att vara så engagerad, sparsam, nogrann prudentlig och hälsosam som jag vill. men varje ställningstagande är en bit på vägen, är det inte så? man kan inte se alla prioriteringar man inte kan/orkar göra. man måste se det man faktiskt gör.

att inte fuska: gamla gömda tankar

önskar jag hade ord som kunde förklara ngt. men det är bara motstridiga känslor just nu. vad är relevant? vad ska man lyssna på? finns bara en massa utropstecken och fyfy:n överallt. önskar världen kunde vara lite rundare, mjukare i kanterna.

men egentligen, vad är mjukare än det här?

försöker lära mig spanska, men framstegen är små än så länge.
yo me llamo My.
yo soy sueca.
yo tengo 23 años.
yo trabaja en un jardin infantil.

målen var så tydliga och skarpa. vad hände?

själv är jag glad och i kamp med mig själv. försöker reda ut vad som är rätt och fel. men det är svårt när man klarar av att ta en fråga, ställa den i mitten, och sen vandra runt den i fler cirklar än man kan räkna till och se den ur alla vinklar.

det finns inte rätt och fel. bara prioriteringar. jag ångrar mig alltid och aldrig på samma gång. det beror bara på vilket håll jag tittar ifrån. och frågorna är många. att be om råd blir motstridigt, då det känns som om människor väljer vilken sida de ska se ifrån beroende på vilken frågan är. men egentligen, borde inte val av sida då det gäller en fråga, resultera i att man tar val på samma grundvalar, och från samma sida då det gäller andra frågor? tydligen inte.

men samtidigt som jag inte riktigt förstår, så förstår jag precis vad hon menar. och hon har rätt, som vanligt. precis som alla andra, från sitt håll.

vet inte var, när, hur eller varför. bara att, och vem.

.

fråga 1: kan man sakna något man aldrig haft?
fråga 2: eller bara längta till bilden man har av det?
fråga 3: och kan den bilden ngnsin vara sann?
fråga 4: är människan föreställningsförmåga så god?
fråga 5: är min?
fråga 6: eller kan man bara hoppas, om man ger efter för den längtan/saknaden att en önskningar infrias?
fråga 7: hur vet man ngt, om ngn människa, ngnsin?
fråga 8: vad är att lita på ngn?
fråga 9: varför misstror man folk?
fråga 10: varför behöver man misstro folk?

i can go on forever. är det ngn som har några svar? 10 valfria svar var det beställt.

.

lyriskheten håller i sig. det susar i huvudet, jag är rusad, lycklig, överväldigad. var kan sådana känslor komma ifrån? jag funderar på fraser som "att ha belägg för" och kommer fram till att verkligheten bekräftar drömmen, tanken, känslan. det måste finnas en botten i allt det här, ngt verkligt och konkret som det är sprunget ur. men nej, jag vet, känslor är inte intellektuella. så kanske borde jag inte försöka intellektualisera dem heller?

söndag

sommaren kom och for. grillning två helger i rad, alkohol i så små mängder att man mest blir trött, ett blixtrande leende att piggna till för igen. några knepiga dagar, med tankar som slår knut på sig själva och sen kräver timmar av arbete för att knyta upp sig igen. en oförmåga att ta beslut som gör sig påmind igen, precis som oförmågan att scanna av sina egna elektriska impulser i hjärnan. känslor, som en härva i bröstet utan facit.

men sen. vakna med ett leende på läpparna och solen i ögonen. bländad av lycka och kärlek står jag.

jag kan inte förklara. dendär härvan tenderar att komma tillbaka. men den är inte jag. den är bara det jag inte förstår än. och jag är inte rädd för den längre.

att problematisera

världen lugnar sig runt omkring mig. jag har druckit en 0,6:a med öl och allting blir lite luddigt. pengar rinner som sand mellan fingrarna på mig när jag låter bli att tänka. det harvar lite i bröstet och jag höjer upp emorocken i lurarna till en nivå där det inte bara skär i öronen, utan genom hela huvudet. allt för att låta bli att tänka.

jag fick ngn insikt om hur skadad jag är idag. på vilket sätt jag är skadad och på vilka grundvalar jag tar beslut. kanske har jag tänkt samma sak förr men inte lika självklart. och jag är fortfarande livrädd för vad jag känner och hur vissa delar av det går emot de saker som jag har tänkt ut med huvudet. hur mina känslor nu går emot det jag lärt mig att känna vida andra tillfällen, emot de reaktioner som jag nött in, och målat över. för att passa in i ngns mall.

jag tror att jag har räknat ut vad som skaver. och jag tror att jag har räknat ut vad som gör att jag så paniskt håller fast vid ett tankesätt som så uppenbart är fel rent emotionellt. rädslor, byggda på ett förflutet kan förstöra mkt. jag försöker att låta bli.

idag har jag även tänkt den mkt triviala tanken att det kanske finns en anledning att hjärta rimmar på smärta. det är svårt att hänge sig. när man är van vid att det är fel.

.

i övrigt är allt som vanligt. i grunden är jag glad, stabil grund men det surrar lite just nu. var på hard rock café idag och upptäckte bowlingbanan i uv-ljus på nedervåningen. med pub och rockmusik. jag hade inte bangat. det hade jag verkligen inte.

.

delete: rädslor, fixa idéer, mina pavlos-hundar-reaktioner.
ctrl +V: ta saker för vad de är. framtid. självklarheter.

check?