lars winnerbäck har släppt ny skiva. jag pluggar in musiken i öronen och går på långpromenad i höstskymningen. klockan är bara kvartöversju, men himlen är redan mörkblå och solen påminner sig bara med en ljus strimma längst borta vid horisonten bakom kullarna. musiken rullar på i öronen med dragspel och munspel. minner om folkmusik och öststater. och återigen får han mig att fyllas av dendär winnerbäckska känslan, som ju naturligtvis ligger så mkt mer i mig än i honom. jag uppfylls av ett hopp inför framtid och ett vemod över det som varit.
när jag kommer in är min panna kall av luften men fuktig av mina rörelser. och jag känner igen högtidligheten som är som ett liksom varmt tomrum i bröstet, som inte fylls av ngt annat än att jag faktiskt finns.
och jag får en störtande önskan att byta ut allt, starta om livet på nytt, igen och igen utan att ngnsin behöva byta ut ngt. livet är så skönt att det blir nästan patetiskt, och jag vill vara överallt samtidigt, uppleva allt och glömma ingenting.
det är som om jag håller på att omvärdera den jag är, eller åtminstone den jag varit och det som lett mig hit. mötte en gammal kollega i veckan för första gången på ett halvår och hon sa att jag hade förändrats. att jag var mkt lugnare nu, inte lika "gaen" (galen) och sprallig som jag brukade. "håller du på at bli vuxen, my?". och farmor mötte jag första gången på fyra månader, hon kommenterar att jag ser så glad och frisk ut. märkligt det där, jag är ju bara jag.
men ändå -jag förstår precis vad de menar.
för jag känner det i mig, känner förändringen och hur jag är allting jag alltid varit men ändå helt annorlunda. alla tusen pusselbitar inne i mig är fortfarande desamma, men omplacerade och med ett mer harmoniskt motiv.
och i-l frågade också om det finns ngt jag hade velat ändra på i mitt förflutna om jag kunnat och blir så förvånad när hon säger nej. tycker att jag verkar så frustrerad över många saker, och jag förklarar att jag vet ju inte vad det innebär att ta bort ngt -vad om det förändrar ngt hos mig som jag tycker om, vad om det har utvecklat mig på ett sätt som är bra även om händelsen är negativ. då skrattar hon bara och säger att jag är så märklig, att jag liksom inte är som folk brukar (ngt som jag betvivlar starkt) och att hon hade kunnat tänka sig att ändra både det ena och det andra utan att oroa sig att ta bort ngnting.
är märkligt detdär med hur andra ser en. hon sa så mkt då i torsdags, att jag väl hade god självkänsla och var nöjd med den jag är. och det är väl sant på ett sätt, men ändå helt fel. och jag pratar om skillnaden mellan självförtroende och självkänsla ssom jag diskuterat med daniel så många gånger innan jag klarade av att definiera begreppen och att jag kan avsky att vara mig ibland men ändå inte vilja byta det jag är. det är ju jag.
och igår satt jag och läste mail jag skrivit när jag var nitton år och tänkte herregud. så allvarlig och så svartsynt, så ont det måste gjort. och jag minns det, men jag minns det ändå inte, för jag kan inte känna det.
och det är väl där ngnstans det slår mig.
så långt jag har kommit. och ändå blir man aldrig färdig.
