Oprecisa utsikter

Och jag tänker att livet är märkligt. Det är alltid något som inte stämmer, något som inte passar ihop med något annat. När blev det så här enkelt? Varför?

Men kanske man ska låta bli att frågasätta varför det är enkelt. Och hellre vara HÄR och NU. Det är knepigt och omöjligt. Tiden runtomkring tränger sig på. Gårdagen flämtar mig i nacken, med dålig andedräkt och vassa tänder. Jag vägrar ge efter, men känner dallringen i luften. Framtiden är odefinierbar och makalös, med hundratals förväntningar, där (om jag har tur) en eller två kanske infrias. Men den lyser med sin frånvaro, påtagligt närvarande med sina oprecisa utsikter.