autobahn

barn är fantastiska! på jobbet idag. de två äldsta på avdelningen, en pojke och en flicka på precis två år, har nu fått så mkt språk att de klarar av att kommunicera med varandra. detta innebär också att de klarar av att använda språk för att retas och bråka, till skillnad från de yngre som bara använder sig av handgripligheter. strax innan frukosten säger pojken till flickan: "spise!" varpå flickan svarar "ikke enda" (inte ännu). detta replikskifte upprepas åtminstone femton ggr fram till att pojken nästintill blir förtvivlad och tittar uppfodrande på oss vuxna för att liksom kontrollera om det verkligen sant att de inte kommer får ngn mat. vi intygar att han visst ska få mat varpå pojken vänder sig till flickan igen: "spise!!". hon svarar: "ikke enda!!". vi skyndar oss att få fram maten. en tydlig katastrof är undanröjd (när man jobbar på dagis går världen nästan under varje dag. vilken tur att vi är där för att styra upp saker!).

i garderoben upprepas nästan samma scenario mellan de båda barna. pojken säger "gå ut" varpå flickan säger "ikke enda". pojken kontrollerar med en vuxen "gå ut?", den vuxne bekräftar varpå pojken återigen vänder sig till flickan: "gå ut!" ---> "ikke enda". återigen upprepas replikskiftet i det (nästintill) oändliga, återigen kommer pojken till ett stadie där han gränsar till tårar. "får jag verkligen inte komma ut" tänker han. alla hans känslor är utanpå huden, och i hans lilla ansikte kan vem som helst läsa hans förtvivlan. "gå ut?!" säger han för (vad som känns som) tusende gången till renate som svarar att vi visst då ska gå ut, men att de bara måste vänta på att my ska klä på sig färdigt så att de har en vuxen som kan följa med ut.

jag ser hur hans ansikte skiftar från förtvivlan till triumf på ett ögonblick. han vänder sig återigen till flickan, som nu sitter ner på golvet, och sätter sig på huk framför henne. fortfarande går hans ansiktsuttryck att läsa rätt av. "haha, jag hade rätt, du hade fel, vi ska visst få gå ut, vi måste bara vänta lite, ser du inte att my bara ska klä på sig så ska vi få komma ut sen". men en två-åring har inte så många ord. han tar all energi som man kan tänka går att uppbringa i en sån liten kropp för att förklara för henne. läpparna rör sig, ögonen flackar lite. det är så tydligt att det som går genom hans huvud är "hur ska jag nu kunna förklara det här för henne så att hon förstår att jag hade rätt?". ordet som undsläpper hans läppar är: ""JOO!!". och så var det med den saken. sen gick vi ut i det underbara vårvädret

det var ett underbart ögonblick. jag önskar att ni hade varit där och sett det med mig.

.

på senaste tiden har jag insett följande:

1. att jag behöver gå till tandläkaren
2. att jag har en nästintill fobi-liknande (väldigt icke-rationell) rädsla för ormar
3. att jag har olika gångstil beroende på vilka byxor jag har på mig
4. att min ordningssamma ådra är mkt sporadisk
5. att jag numera tycker mig förstå innebörden av "kärlek vid första ögonkastet"

det är som att struktur i livet är ngt jag skapar när jag känner mig otrygg. för att spalta upp tillvaron. jag vill inte att det ska vara så. alltså; dags att ta sig i kragen.

ytligheter

tvättar, äter, ser på gg. tar plånboken och iPoden och går. nerförsbacken hela vägen till sandvika gör ont i knäna. men det är värt det.

med favoritmusik i öronen (ossler --> "klister i rumänien") ser jag den ljusrosa himlen bakom kolsåstoppen. det är vår i luften, varmt. åtta grader idag. ser på skymningen färgskiftningar, lyssnar på den gnälliga gitarren, tänker på oss. mindre än en vecka sen du gick bredvid mig, på samma väg, hållandes händer.

jag ser någon komma mot mig längre ner i backen och försöker sminka av mig mitt nykära leende, för jag tänker att det måste se för jävla dumt ut. det går inte. lyrisk och high on life fortsätter jag vidare, ser ut över hustaken. att världen kan vara så här vacker!

framme i sandvika, in på sandvika storsenter (jo, det stavas så på norska), brudiga tankar. "åh, shit, vad ska jag ha på mig". en timme och en tusenlapp senare går jag hem i uppförsbacken. mörkt omkring mig. kaffe latte i handen och anna ternheim som sällskap. inga stjärnor, det är bara svart mörker. men ändå.

bara ändå.

vakna med ett leende

vaknar långt innan jag måste med solen i øgonen. hans røst ger mitt leende. de førsta fem minuterna på dygnet. så perfekta. och sen. från balkongen. ljuset som silas mellan træden i slutet av korridoren. hela gången ær gyllene av solstrålarna som liksom målar væggarna sjælvlysande. stearinljus i badrummet, ani difranco i lurarna och sen vinden i håret i nerførsbacken till jobbet.

den hær dagen har redan gett mig mer æn det jag kan ønska.

det är vår!

går ute i mina vinterstøvlar. de ger smackande ljud ifrån sig då jag går i leran. smack smack smack. kælen har slæppt ur marken, barnen ska somna ute i sina vagnar. jag står och ser på mina føtter, mina svarta støvlar som liksom sjunker ner i leran. en barnvagn i var hand, sakta vagga dem till sømns. ser upp på det røda træhuset framfør mig. solen værmer i ryggen och jag har jackan øppen.

det slår mig hur mycket jag trivs i min vardag. hur jag trivs i rytmerna jag skapat, i helheten och i detaljerna. tycker om det røda slitna huset, tycker om vagnarna, tycker om solen i ryggen och att lyssna till hur smæltsnøn rinner genom stuprænnan.

tycker om min frukost med barnen om morgonen, att dricka gittes starka kaffe med mjølk. tycker om att se på gilmore girls halva eftermiddagarna, æta en massa sallad till allting och læsa ekonomi. tycker till och med om att træna.

tycker om att slippa oroa mig før rækningar, kunna køpa det jag vill och spara det jag vill. tycker om att jag har blivit en sån som stædar ibland och att jag håller mina avtaler (som det heter på norska).

tycker om den hær værlden.

vårvæder. vårkænslor. vårglædje!

minnesmärken

hela staden har blivit ett emotionellt minfält.

åker förbi brugata och minns sms:et jag skrev där. jag kan fortfarande inte komma ihåg vad där står men undrar om du har kvar det.

vidare till hausmanns gate och tittar upp mot husen, mot taket. vårat tak. där vi har pratat allvar i så många omgångar. med mig kedjerökandes en sommarnatt, eller - långt senare - om framtiden med våra tunna gymnastikskor nedgrävda i snön.

går förbi nova video, videobutiken vid majorstuakrysset dit vi gick tillsammans. hyrde tre filmer och pratade utan pausknapp. du undrade när jag fyllde år och insinuerade att om vi kände varandra då så skulle du köpa en avv GG-boxarna jag suktade efter till mig.

är nära att missa min busshållplats på grund av minnesbilderna som susar genom huvudet. tredje gången gillt? kastar mig på knappen och går av, ut i förvårnatten. går över gatan, upp för backen.

.

du hade rätt. du hade rätt hela tiden. varför övertalade jag dig att tycka annerledes? - för att jag trodde att du hade fel. och du hade rätt i även det. jag kan ha fel. jag kan ha fel om allt. hela min världsbild och verklighetsuppfattning. precis som du.

man skulle kunna säga att jag ångrar mig. man skulle kunna säga att jag inte bryr mig. båda påståendena stämmer. och är samtidigt så långt från sanningen som man skulle kunna komma.

back from scratch

vad ska man säga? det här måste vara världen mest odefinierbara kärlekshistoria.
jag säger bara U2:s "With or without you".
ingenting blir riktigt rätt. och ingenting blir riktigt fel.

"känns det rätt då?"
"nej, men det känns ialf mindre fel."

"See the stone set in your eyes
See the thorn twist in your side
I wait for you
Sleight of hand and twist of fate
On a bed of nails she makes me wait
And I wait....without you

With or without you
With or without you

Through the storm we reach the shore
You give it all but I want more
And I'm waiting for you

With or without you
With or without you
I can't live
With or without you

And you give yourself away
And you give yourself away
And you give
And you give
And you give yourself away

My hands are tied
My body bruised, she's got me with
Nothing to win
And nothing left to lose

With or without you
With or without you
I can't live
With or without you"

våren?

tog bilder av våren igår. ville fånga färgerna så tog i RAW-format. som min dator inte ville läsa. även om jag är utan bildbevis - vårsolen värmde vackert igår. gick med hjärtklappning och hyperventilerade hela vägen hem. försökte pressa ner så mycket vårluft jag kunde i mina arma små lungor.

väl hemma, städade in våren. mitt rum är numera ett fläckfritt hem. luften så lätt att andas.

idag när jag gick till jobbet så snöade det. enorma snöflingor, föll tätt, tätt. när jag var framme, ett tjockt lager av snö på min mössa. det är vackert. snön dämpar liksom alla ljud i stadsbilden. för en närmare naturen. men ändå. våren är en teaser. som inte ens vill fastna på bild.

vardagsbetraktelse av idag

jag finner mig själv i en situation där jag saknar tid till det märkligaste saker. nemi-tidningen jag köpte för två (!) veckor sen ligger fortfarande oläst på skrivbordet. tillsammans med de ännu inte iTunade skivorna och de olästa skönlitterära böckerna. allting som innan var en självklar undanflykt för att slippa göra detdär som jag faktiskt måste - är det som har blivit bortrationaliserat. återigen förundras jag. är detta att vara vuxen? att följa sina egenhändigt uppgjorda ramar och ta konsekvenserna av tagna beslut. märkligt. mycket märkligt.

idag såg jag begynnande krokusar i annas trädgård. snön har blivit slask på många ställen och täcker de förut så vita snödrivorna vid sidan av vägen med grå sörja. nästan svart. jag tänker på miljöförstöring och utsläpp när ser den svarta skorpan på det så skarpt vita. mäter med ögonen hur långt från vägen snön behöver ligga för att få fortsätta vara vit. avståndet är alltför långt tycks det mig.

kikar girigt på trollskogen bortom vår parkering. vill traska där med nyfikna vårfötter. men marken är lite för våt för mina skånsktänkande fotdon, snön lite för djup. men snart. snart. ser mig själv drikke kakao og spise boller, sitta på en sten i skogen och lyssna på fågelkvitter. söndagsturer, det så typiskt norska.

annars en stilla dag. frukost hos anna, diskuterandes alkoholpolicy i olika familjer och den ljuva kärlekens bitterheter. sedan en biltur till bekkestua (jag bär en bit av ansvaret för den svarta skorpan, jag också) och biblioteket. läser om produktionsfunktionen och konsumentöverskott i timmar, men tiden flyger förbi. äter min medhavda matpakke med bredda mackor och en morot (även den så typiskt norsk). och sen, koncentrerad sundhet på gymmet i 45 minuter - ett resultat av bristande sundhet i vardagen? hur som helst, att röra på sig kan vara ljuvligt när man väljer det själv. sen hem. dator. här. nu.

det är mörkt utanför mitt fönster. tysta skrik.
världen skriker efter våren. jag också.

vintern dör

vintern har börjat avta. det vita snötäcket är numera förvandlat till en hård, grå isplatta. man kan se det ihopknycklade gräset under. utanför mitt fönster längtar björkarna efter att låta saven stiga. inte riktigt ännu.

molnen vet inte om de ska släppa ifrån sig vatten eller snö. barnen på dagis måste börja ha regnkläder, kommer in med våta händer, rinnande näsor och röda kinder. torkskåpet mullrar dagarna i ända.

vintern har börjat avta, våren inte börjat riktigt ännu. himlen är fortfarande grå, molnen är fortfarande tunga. men dagarna ljusnar så sakteliga och jag märker att det är inte längre mörkt varken till eller från jobbet.

och jag sitter vid skrivbordet och skriver och räknar. läser diagram och försöker förstå systemet som ligger bakom den här världen, och de värdena vi styrs av. hela min vägg är täckt med fönster och jag ser snö och regn falla om vartannat. de längtande björkarnas skär med skarpa konturer genom den vita himlen. jag går ut i köket, sätter på vatten till min urbana kaffelatte. dricker ur vita porslinsmuggar utan handtag, rör med teskedar med långa skaft.

när blev man vuxen? idag vaknade jag och insåg att det är mindre än en vecka till löning, och jag har pengar kvar på banken. vaknade och insåg att tiden innan jobb räckte till att både duscha och äta frukost. det ena ger det andra liksom. kassabok, sunda matvanor, sömn på regelbundna tider, träning.

tiden då det var självklart att jag var en fuck-up är över. och jag klarade det alldeles själv.