italien

jag är hel.

det är bara brottstycken som sköljer över mig. fantasier om en annan värld. men jag har levt dem, jag har andats dem. allt blir trivialt, sökt, patetiskt. ord beskriver inte alltid, de förminskar också.

jag vaknar och ser solstrimman mellan rullgardinen och fönsterkarmen, kisar med ögonen och känner bröstet öppnas upp. som att gå med det på vid gavel hela dagen, intryck och känslor strömmar ut och in helt obehindrat.

jag luktar rosmarin, timjan, basilika. jag känner gräset under mina vinterstövlar och är varm om fötterna. nede vid floden tar jag av stövlarna, strumporna, doppar fötterna i det nästan iskalla vattnet. runtomkring mig är människor, överallt underbara människor.

jag går ut på terassen i skymningen. jag trodde den var tom, men det står ngn där. när jag ser honom tvekar jag i dörren, med handen på handtaget. ngn som hade samma tanke som jag, ngn som ville andas kvällsluften ensam en stund. men jag går ut ändå, samtalar tyst och stilla och tittar ut över bergslandskapet. det är kallt, och jag har ingen jacka på mig. sveper in mig i min tunna sjal, känner kylan bita mig överarmarna där blusen slutar. det är skönt. när han går in igen så går jag vidare ut på terassen, nerför trappan, till gräset. klättrar ut på avsatsen, runt staketet, trampar försiktigt för att inte trilla den lång biten ner. stannar upp och vänder mig om, ser på slätten som är blåskimrande i skymningsljuset, ser terassodlingarna, träden, staden i dalen. och jag gråter, inte bokstavligt, men bildligt. det är ngt som går sönder i mig och jag kan inte förklara vad.

på flyget hem läser jag alberte och jakob igen, boken som jag aldrig blir färdig med, då jag stannar upp och suger på varje mening och formulering:

"Alberte kryper ihop på stolen med benen under sig. Nysnö och månsken - det underbaraste och värsta av allt - en upplevelse varje gång. Då blir världen stilla och öppen, ingenting skrämmer längre. Man förflyttar sig i landskapet utan rädsla, och det milda, intensiva ljuset lägger sig skyddande omkring en och omdiktar ens person liksom allt annat. Man rör sig i det med frimodighet, och till och med ansiktet blir lättare att bära.
Men ett sår öppnar sig inombords. Glädje och tungsinne väller samtidigt upp ur sinnets djup. Man kan inte förklara varför och inte värja sig mot det. Det strömmar över en tillsammans med ljuset, får en att vrida sig i smärtsam otålighet. Tårar kommer, gud vet hur. I ena ögonblicket pressas man till jorden av livets elände, i nästa jagar ny styrka som ett jubel igenom en - det är som galenskap.
Kunde hon åka skidor nu - eller bli sittande länge nog här under månen och vara stilla - då skulle det börja klinga inom henne." (Cora Sandel, Alberte och Jakob).

jag önskar att jag hade fler ord.

vad är godhet?

jag går ut genom dörren och vidare de få stegen till busshållplatsen. det snöar ute, men jag fryser inte. hela dagen har solen lyst, och jag har gått genom staden med edward vid min sida. en kaffe latte på grünnerløkka, parkhäng på st. hanshaugen och middag på egon på karl johann. på tunnelbanan hem diskuterar vi kärleksbegrepp och om man kan sätta upp gränser för var en känsla går in i en annan. det kan man inte, varje person har sina egna definitioner resonerar vi och försöker sedan utbyta varandras. det är svårt och när tågvagnen når tøyen måste han av och samtalet bryts i bitar och sprids vidare ut i luften.

.

häromdagen diskuterade jag och V godhet. "måste godhet vara en handling, eller kan god vara något man bara är?" frågar hon mig och jag vänder frågan i huvudet några gånger innan jag svarar.

vi hade precis pratat miljöengagemang och min förtvivlan över att vara miljöbov hur jag än vrider och vänder på det. V menar att jag måste sätta mig själv i relation till andra. "hur mkt flyger du t ex, eller hur ofta kör du bil?". jag skrattar och menar att det är ju för att jag inte kan, jag hade ju inte kunnat köra bil även om jag velat, kanske jag hade kört bil hela tiden om jag bara haft körkort.

och det är då det kommer upp. räknas inte mitt icke-miljövidriga beteende bara för att jag inte har något val? måste goda handlingar vara en uppoffring för att kunna definieras som goda handlingar? det känns tröstlöst och jag håller med henne, klart de inte måste, klart man kan göra goda handlingar för att de faller naturligt för en.

för mig blir det dock vagt när det handlar om saker man inte gör. enklare i så fall att se godhet i handlingar man faktiskt utför, men som faller naturligt för en, där det inte ligger en medveten tanke bakom. om det ligger en medveten tanke bakom då, men som inte grundas på godhet; om man har en medveten grund för en god handling, måste grunden vara god för att handlingen ska räknas som god? minns en diskussion med exet angående att stänga av tv:n på knappen. jag tyckte att det var viktigt för att inte slösa på naturens resurser, han för att spara in på elräkningen. är hans handling då mindre god för att han inte tänker på att det är fler än han som tjänar på det? jag vrider mig runt mig själv. resultatet blir ju naturligtvis detsamma men jag har svårt att tycka att det är lika hedervärt att göra ngt för personlig vinning än för allmän. är jag bara partisk?

resonemanget går runt sin egen axel för mig, men är onekligen intressant. måste godhet vara en medveten handling? jag vill svara nej, men i praktiken måste jag göra en bisats till nejet. nej, sålänge man inte utför handling baserat på egenvinning istället.

men så vänder jag mig om igen. på det stora hela, spelar det någon roll varför man gör något bra? sålänge det faktiskt är något bra man gör? blir provocerad när någon konstaterar "äh, skänka till välgörenhet gör de ändå bara för att döva sitt samvete. köper sig fri för 200 kr i månaden till amnesty". jaha, tänker jag, det är väl bättre det? samma sak med nya eko-trenden. "det är bara kapitalismen som rullar på, försöker få oss att köpa mer och mer och mer. finns det inget slut?". är det inte bara bra att det blivit en del av kapitalismen och ett kommersiellt grepp? heja, heja, budskapet når ut till fler! personligen hoppas jag att det är som mobiltelefonen och internet, en fluga som är här för att stanna.

som sagt, jag vrider mig runt och runt och kan inte bestämma mig för på vilket ben jag ska stå. måste godhet var en medveten handling? måste goda handlingar utföras på "god" grund för att räknas?

jag vet inte. vad tänker du själv?

längtan

jag går i solen igen, denna sol som påverkar mig så. utan jacka och med vinden i håret. barnen som sitter i vagnen framför mig pratar om det de ser kring vägen. de tjuter av skratt när jag springer i sicksack med vagnen, och jag är full av lycka.

jag har så mycket kärlek att ösa ur. den sköljer över mig i vågor. en klapp på kinden, en kram, ett varmt ord. dessa barnen som fyller min vardag och mina sinnen.

men å andra sidan, min blick som försvinner in i väggen, bort från det som är. jag längtar ut och vidare, det är så mycket och överväldigande, men samtidigt ingenting.

vardagen tar över. min kollega är upprörd över att jag ska sluta, och jag blir illa berörd. inte av hennes känslor, men av min osäkerhet. flytten kräver mycket av min tankeverksamhet och kapacitet, även om jag inte tar tag i det. mitt rum ligger fortfarande i en hög på golvet, trots att jag har de mest hedervärda uppacknings-intentioner varje kväll.

jag är så bra på att bara vara här och nu. och samtidigt så dålig på det.

brottstycken

jag sitter på knä på marken i sandlådan. julie och hedvig sitter i gungan jag puttar framfør mig och skrattar. barnalatter, som det heter på norska. ett vackert ord. jag rättar till mössan som trillat ner i ögonen, reser mig och kisar mot solen. det är kallt ute och jag har blå overall i bävernylon. den är helt förfärligt ful, men jag är varm.

spolar tillbaka.

jag sitter på en pall i svart plast. försöker kika ut genom de stora panoramafönsterna men ser bara min egen spegelbild. det är mörkt ute. lokalen ekar tomhet och tystnad, precis som mitt huvud. det vilar nu. ett lugn ar spridit sig genom mig, om än ett rastlöst sådant. finns det, ett rastlöst lugn? jag tror det. det känns så.

jag vaknar om natten och fryser. kurar ihop mig i fosterställning med huvudet under täcket och vilar mellan vakna och somna. jag är ensam i det ögonblicket, helt ensam, och det skrämmer mig och lugnar mig på samma gång.

allting går baklänges.

jag sjunger. långsamt och stilla med min svagaste röst. någon säger att det är vackert, och jag ler. skörhet är nog det vackraste, ja, jag håller med. jag är varm, inifrån och ut och går att läsa som en öppen bok. jag har hela min personlighet på utsidan. ibland är jag trött på det.

men idag är jag mest glad.