italien

jag är hel.

det är bara brottstycken som sköljer över mig. fantasier om en annan värld. men jag har levt dem, jag har andats dem. allt blir trivialt, sökt, patetiskt. ord beskriver inte alltid, de förminskar också.

jag vaknar och ser solstrimman mellan rullgardinen och fönsterkarmen, kisar med ögonen och känner bröstet öppnas upp. som att gå med det på vid gavel hela dagen, intryck och känslor strömmar ut och in helt obehindrat.

jag luktar rosmarin, timjan, basilika. jag känner gräset under mina vinterstövlar och är varm om fötterna. nede vid floden tar jag av stövlarna, strumporna, doppar fötterna i det nästan iskalla vattnet. runtomkring mig är människor, överallt underbara människor.

jag går ut på terassen i skymningen. jag trodde den var tom, men det står ngn där. när jag ser honom tvekar jag i dörren, med handen på handtaget. ngn som hade samma tanke som jag, ngn som ville andas kvällsluften ensam en stund. men jag går ut ändå, samtalar tyst och stilla och tittar ut över bergslandskapet. det är kallt, och jag har ingen jacka på mig. sveper in mig i min tunna sjal, känner kylan bita mig överarmarna där blusen slutar. det är skönt. när han går in igen så går jag vidare ut på terassen, nerför trappan, till gräset. klättrar ut på avsatsen, runt staketet, trampar försiktigt för att inte trilla den lång biten ner. stannar upp och vänder mig om, ser på slätten som är blåskimrande i skymningsljuset, ser terassodlingarna, träden, staden i dalen. och jag gråter, inte bokstavligt, men bildligt. det är ngt som går sönder i mig och jag kan inte förklara vad.

på flyget hem läser jag alberte och jakob igen, boken som jag aldrig blir färdig med, då jag stannar upp och suger på varje mening och formulering:

"Alberte kryper ihop på stolen med benen under sig. Nysnö och månsken - det underbaraste och värsta av allt - en upplevelse varje gång. Då blir världen stilla och öppen, ingenting skrämmer längre. Man förflyttar sig i landskapet utan rädsla, och det milda, intensiva ljuset lägger sig skyddande omkring en och omdiktar ens person liksom allt annat. Man rör sig i det med frimodighet, och till och med ansiktet blir lättare att bära.
Men ett sår öppnar sig inombords. Glädje och tungsinne väller samtidigt upp ur sinnets djup. Man kan inte förklara varför och inte värja sig mot det. Det strömmar över en tillsammans med ljuset, får en att vrida sig i smärtsam otålighet. Tårar kommer, gud vet hur. I ena ögonblicket pressas man till jorden av livets elände, i nästa jagar ny styrka som ett jubel igenom en - det är som galenskap.
Kunde hon åka skidor nu - eller bli sittande länge nog här under månen och vara stilla - då skulle det börja klinga inom henne." (Cora Sandel, Alberte och Jakob).

jag önskar att jag hade fler ord.