Med ekonomisk måttstock

Det är höst utan för mitt fönster. Oslo ligger grått och regntungt. Lördag morgon med Dagsavis och morgonkaffe, sedan gymnasiala samhällstudier och matrester från gårdagen. Jag läser om globalisering och tycker att något saknas i de ekonomiska teorierna. Det ekar här inne.

Det är mycket man borde göra. Rädda världen, sluta köpa så mycket saker, sortera fler sopor, äta ännu mer vegetariskt. Jag känner avmakt och köper medlemskap i "Framtiden i våre hender". De skickar en tidning och ett vykort med politiskt budskap, några klistermärken. Jag prenumererar på nyhetsbrev från både miljö- och kulturorganisationer men orkar aldrig uppbringa det som krävs för att gå på arrangemangen. Hur ska vi då rädda världen, utan engagemanget? Individens ansvar, känslan av att vara en del av något stort, en massrörelse. Jag saknar samhörigheten. Min värld är så liten i allt det stora.

Och jag läsar artiklar om artister och kulturarbetare som röstar på partierna som säger "mer pengar åt kulturen". Tänker på de rika som röstar på partierna som säger "bort med toppskatten" och tycker att det är samma sak. Egenintresse är alltid egenintresse, även om man håller med i den specifika saken. Hur många är det egentligen som röstar för partiet som säger "mer pengar åt någon annan". Det kostar pengar att vara idealist. Det är ju det det handlar om, att vi måste få det sämre. Åtminstone i ekonomiska mått mätt.

Detta blev allvarligt. Jag blir yr i huvudet och måste byta fokus. Till det triviella och dagliga. Vilket diskmedel jag ska köpa, vilken mat jag ska äta, vilka böcker jag ska läsa. Jovisst, jag vill ha pengar men jag vill använda de på ett sätt som jag själv kan försvara. Väljer fairtrade-kaffe på 7-11 och ekologiska äpplen i affären. Och det ska vara bärkraftigt. Och det ska vara etiskt. Och det ska vara billigt, billigt, billigt -i ekonomiska mått mätt.

Ja, jag läser om globalisering, jag läser om politik, jag läser om miljövärn. Det är något som saknas.