Jag kastar mig mellan självutveckling och självförebråelser. Hur gör man? Hur kommer man vidare?
Ett stilla snöfall utanför mitt fönster. I Skåne är det snöstorm. Det är märkligt att tänka på. Hela världen känns så långt borta.
Och ändå. Vera står och diskar i köket. Musiken från hennes spinningpass mumlar sig genom väggarna, men är inte till mig.
Jag kan aldrig önska att jag vore någon annan. Jag kan aldrig ta tillbaka det jag gjort. Jag kan bara göra bättre nästa gång. Det var någon som sa det till mig en gång. Då förstod jag inte innebörden, men nu gör jag det. Jag förstår innebörden nu. Jag förstår innehållet.
Att vara självupptagen. Att vara så rädd för framtiden att man glömmer nuet. Att inte komma vidare. Att inte se vad det är man vill ge för att man är så upptagen av vad man inte får. Just nu, just här. Vad vill jag ge? Igår var det ingenting. Idag är det allt.
Jag har det med att vara sublim. Intrikat, som jag tror kanske är ett norskt ord. Det spelar ingen roll. Jag är svorsk nu.
Det var flera månader sen jag skrev sist. Jag tror att jag slarvade bort mig själv. Och alla andra. Men det är väl samma sak, mer eller mindre.
Hur hittar man sig själv igen? Jag behövde något att spegla mig i. Någon annans känslor, upplevelser, tankar och viljor. Och nu ser jag mig själv. Allt jag ville ha, och allt jag inte kunde ge. Det blir rundgång, ljudet skär i öronen. Jag tycker inte om det.
Orden blir som trubbiga knivar, klumpiga redskap. Det är mycket som ska sägas. Det är mycket som är banaliteter. Hur kunde jag tro att allt var bra när jag inte kunde skriva? Jag har ljugit för mig själv. Jag har stirrat glanslöst i den vita väggen.
Allt som var roligt blev plötsligt tråkigt. Och ändå fortsatte jag. Ändå uthärdade jag, ihärdigt. Hur vet man att man känner sig själv? Kan man någonsin det? Jag tror inte att jag är en person, jag är flera, speglade i andras ögon. Bara som alla andra. Man får inte glömma att spegla sig.
Det finns ingen sanning. Det finns bara det man väljer att tro på. Jag väljer att tro på det här. Och jag vet att jag har förändringpotential. Fast det räcker kanske att vrida tiden tillbaka? Det räcker att bara se in i hans ögon. Där ekar det av tomheten jag lämnade efter mig. Nu är jag på väg tillbaka.
"I'm walking in Memphis" ljudar till mig från köket. Veras skrammel. Var är jag?
Jag är här, just nu. Och jag tänker inte på framtiden.
