Om att vara lycklig

Och hela tiden var det precis som om allt var något jag var tvungen att stå ut med, livet något jag bara var tvungen att genomleva. "Bara håll andan genom det så kommer du ut på andra sidan".

Det var något om att vakna upp om morgonen, och inte hinna sträcka ut benen innan verkligheten kom vältande in i mig. Något om att solskenet stack i ögonen och allt som skulle varit roligt och fint blev förvandlad till plikt, via omöjliga omvägar som aldrig var till för att hitta fram på. Det var något om att stappla sig igenom det som skulle göras, bara vänta och stå ut, stå ut, stå ut. När lättar trycket, när bryts det här oket som ligger över mina axlar? När blir jag fri?

Ja, det var något med att vakna på morgonen och känna att det inte var verkligt, att det inte var mitt liv jag levde, det var bara bilder som strömmade genom mig och vidare ut i forsen av tid. Det fanns aldrig några val, bara en passiv väntan, att suga det i sig.

Så de där små glimtarna av lycka, ögonblick av verkliga känslor, av riktiga upplevelser, något som inte bara var en del av min dvala och min ofruktbara kärlek. Något som var utanför mig och därför större än jag. En del av mig som klarade att växa ute i världen, men aldrig i mig, aldrig inuti. En längtan som blir omöjlig att bära och omöjlig att släppa taget om.

Nu gryr dagen åter och allt är sig likt, och inget är sig likt och så kommer det alltid att vara. Tiden och dagarna flyter in i varandra och visst är det så att de kanske hade kunnat gå att separera, men det ändrar ingenting. Jag är ändå densamma, och alldeles precis olik.

En smärtans entusiasm?

Idag har varit en bra dag. Snön har blivit grå och till slask, och jag går nästan glad genom stan. Tänker att jag är en av alla dom, som Lars Winnerbäck sjunger. Det är mycket musik nu. Många tankar att filtrera.

Melissa Horns "Som jag hade dig förut" är temaet för den annalkande våren. Det ligger förändring i luften, och jag är förtvivlad och lycklig på samma gång. Jag känner något, jag lever! Självklart är jag ledsen, men jag är också jag. Mer jag än vad jag varit på många månader. Jag vet vad jag vill, vart jag vill gå. Det var längesen, alltför längesen.

Bubblan jag bodde i har spruckit. Plötsligt når jag ut till människor, plötsligt når de in till mig. För första gången på länge kan jag förundras över världen. Fascineras av isen, av människorna som går förbi mig, av blickarna jag får, av sakerna jag lär mig, sångerna jag hör. Jag blir berörd.

Och jag längtar efter att skriva igen, jag längtar efter att fotografera och sjunga. Min längtan hade gått i ide, stängt i sig i en vardag jag inte kunde tackla, och inte komma ut ur. Jag fastnade i apatien och meningslösheten igen.

Det är något med min smärta nu. Förr så var den dov och destruktivt, gick inåt och förstörde mig. Nu är det som att smärtan är en skapande kraft, den för mig vidare, skjuter mig framåt. När det redan gör ont kan man inte förlora, smärtan har vunnit. Jag kan bara hänge mig. Verksamhetslustan, var kommer den ifrån? All konst föds ju ur smärtan? Men skapandet i sig är inte smärtfullt.

Och jag vill inte stänga in mig i min kammare, jag vill inte sitta i soffan och se på Gilmore girls, eller sitta framför datorn i timme efter timme. Jag vill ut, jag vill se, jag vill känna! Det är så märkligt. Jag är i kontakt med världen.