suttring

jag kastar mig ut i natten. ja, det känns som natt fastän det är ljust ute. molnen ligger i klasar vid horisonten, solen syns inte längre. världen är målerisk, som från en bok som inte vet sina gränser.

jag känner igen den här känslan, men jag vet att den inte är min. rastlösheten, kliet i benen. jag vill trycka fingrarna genom köttet, något drastiskt, vulgärt. jag vill komma vidare.

så jag börjar springa in bland träden, bort, bort. bort från allt gammalt, allt känt och välbekant. bort från allt som jag vet hur det slutar. bort från mina förbannade jävla impulser.

husen runt mig blir högre och än mer okända, gråare, suddigare i kanterna. mina tankar är långt från nu, i framtiden, i det förflutna. mina tankar ja, försöker forma sig en bild, av mig, av världen, av verkligheten.

allting förändras hela tiden, ändå överraskar mig ingenting. ändå är allting alltid likadant. och det var som vi sa hela tiden, man sliter alltid med samma saker, man har alltid samma utmaningar, man är alltid sig själv.

i mig strider latheten och verksamhetslustan hela tiden, en evig kamp, äter upp varandra, gör mig besviken. projekt efter projekt tänder mig och tynger mig, bara rinner ut i sanden, det finns inte tillräckligt med ork, tillräckligt med glöd och gnista. det finns en idé som brinner upp, den behöver näring, ngn som sparkar mig där bak och påminner mig. vad var det nu jag ville? vem är det jag vill vara?

nej vet du vad. idag är jag nog lite gnällig.

"...men mitt liv är åter hos mig."

vaknar i mittimellan-land, lagom och okej. allt är lugnt och stilla runtomkring mig, ingenting dramatiskt sker.

jag reser mig och drar undan gardinerna, blinkar några extra gånger mot solen och sträcker mig i ljuset. det är morgon.

promenaderna blir längre och mer undersökande, för varje tom sida i kalendern gör jag staden mer och mer till min. de olika stadsdelarna liksom binds ihop inne i mitt huvud, placeras ut i relation till varandra, ritas upp med linjer jag kan känna igen.

sitter på kafé och läser i flera timmar, dricker kaffe, lyssnar på benedictes skiva. fylls av ett lugn och en harmoni, men också en sådan outtömlig rastlöshet. den sköljer över mig i välkända vågor, jag får svårt att sitta still. jag reser mig och sätter mig igen, vill att ngt ska börja -men vad?

Pär Lagerkvist skriver:
"Min älskade kommer inte åter
men min kärlek kommer åter till mig.
Det jag levat kommer inte åter
men mitt liv är åter hos mig."

det klickar till lite och jag känner ngt, känner igen ngt, läser in ngt. och det är dubbelbottnat så det förslår. mitt liv är åter hos mig.

idag

jag ser mig omkring. återigen är jag helt naken. och jag gömmer mig bakom det. "jag har hela min personlighet på utsidan. det är på gott och ont". men det är som om jag hela tiden omformulerar mig själv, skapar nya tolkningar i varje situation som kommer upp.

i fredags var det rödvin och samtal med både främlingar och vänner. vi pratade om att ändra sitt förflutna, och ian menade att det inte gick. visst, man kan inte ändra ett händelseförlopp som redan utspelats, men man kan ändra sin uppfattning om det. sin upplevelse och insikt. och vad är mer sant i ens eget liv, än ens eget upplevelse.

minnen kommer och går, flyter in i varandra, utan att betyda vare sig mycket eller lite. de förnyar sig själva i samma ögonblick som jag försöker få fatt i dem, och liksom glider undan, byter form. håller sig utom räckhåll. vet jag egentligen vad jag pratar om?

funderar på vad det innebär att kunna vara sig själv. jag är ju alltid samma, även om jag ser olika ut beroende på vem jag speglar mig i. i vissa speglar tycker jag att jag ser bättre ut än i andra. betyder det att det är en större bit av mig själv som kommer fram? eller betyder det bara att personen i fråga speglar bitar hos mig själv som jag tycker om? skillnaden är hårfin, men den finns där. och den betyder ngt för mig, även om jag inte helt kan definiera vad. för jag känner inte igen allt det här. jag bara trivs, och tycker om det.