suttring

jag kastar mig ut i natten. ja, det känns som natt fastän det är ljust ute. molnen ligger i klasar vid horisonten, solen syns inte längre. världen är målerisk, som från en bok som inte vet sina gränser.

jag känner igen den här känslan, men jag vet att den inte är min. rastlösheten, kliet i benen. jag vill trycka fingrarna genom köttet, något drastiskt, vulgärt. jag vill komma vidare.

så jag börjar springa in bland träden, bort, bort. bort från allt gammalt, allt känt och välbekant. bort från allt som jag vet hur det slutar. bort från mina förbannade jävla impulser.

husen runt mig blir högre och än mer okända, gråare, suddigare i kanterna. mina tankar är långt från nu, i framtiden, i det förflutna. mina tankar ja, försöker forma sig en bild, av mig, av världen, av verkligheten.

allting förändras hela tiden, ändå överraskar mig ingenting. ändå är allting alltid likadant. och det var som vi sa hela tiden, man sliter alltid med samma saker, man har alltid samma utmaningar, man är alltid sig själv.

i mig strider latheten och verksamhetslustan hela tiden, en evig kamp, äter upp varandra, gör mig besviken. projekt efter projekt tänder mig och tynger mig, bara rinner ut i sanden, det finns inte tillräckligt med ork, tillräckligt med glöd och gnista. det finns en idé som brinner upp, den behöver näring, ngn som sparkar mig där bak och påminner mig. vad var det nu jag ville? vem är det jag vill vara?

nej vet du vad. idag är jag nog lite gnällig.