Och allting handlar om att livet någon gång ska börja fastän det började för längesen, allting handlar om att bli vuxen och människa på riktigt. Jag har betalat mina egna räkningar i tio år snart, mina äldsta vänner har jag känt i femton och jag känner att allt är fusk, det är fejkat, jag har fejkat livet, jag är ingen men när jag tän ker efter är jag alldeles för mång på samma gång.
Jag sitter på bussen mot Oslo som ska vara hemma, från Skåne som har varit hemma och jag tänker "vem är jag" och jag tänker "vad vill jag" och jag tänker "vart är jag på väg". Det blev så många visdomsord inatt, från så många människor, så många klappar på axeln och varma blickar. Så många "ta hand om dig nu". Och jag försöker förklara att jag gör det, det är ju faktiskt precis det jag gör, men tydligen säger mina ögon något annat för bekymmersrynkan mellan ögonen är bestående i de blickar jag möter.
Hur bygger man ett liv? Hur bestämmer men sig? Hur lever man?
Och jag vet att det inte finns svar, det finns bara frågor och ett oändligt hav av tid som bli mindre och mindre oändligt för varje andetag och jag tänker att jag måste passa på att det är nu nu nu men både mina och allas tankar verkar ha slagit rot i en framtid som inte finns, en framtid som är omöjlig och bortglömd, som förflyttar sig. Framtiden hägrar alltid i nästa gryning.
Men det är långt till nästa gryning nu, tiden står stilla, ingenting händer. Här på bussen sitter jag, dricker någon suspekt vitamindryck som jag redan glömt namnet på fastän jag valde den för bara tjugo minuter sen, jag sitter här i ett trögflytande hav av tid och bredvid mig åker det förbi kuliss efter kuliss av det som skulle ha varit livet.
