ogrundad ilska

på väg hem i mörkret står andedräkten som ett moln från mina läppar. luften jag drar ner i lungorna är alldeles för kall, och luftrören blir tunna, liksom krymper ihop. musiken bultar vid mina tinningar, genom huvudet, ut i kroppen. pumpar runt blodet i ett allt snabbar tempo.

och plötsligt är jag arg, skitförbannad med en styrka jag inte vet vart den kommer ifrån. jag sparkar hårt mot stenarna framför mig på vägen, men ingen ger ngn större tyngd mot mina sparkar.

jag andas snabbare, häftigare och sjunger med för full hals i den mörka natten.

och strukturerna förändras runtomkring mig. suddiga siluetter förvandlas till fasta former, ramar. trygghet eller fängelse är svårt att definiera, de bara är där och jag med dem. jag liksom känner igen mig själv igen med de runt mig, känner igen den jag brukade vara. men lite äldre, lite visare. och tack och lov för det.

gammalt

hittade en gammal dagboksanteckning bland mina böcker. från 12/9 -07. och tyckte att den sa ngt. mer än jag visste om den tiden iaf.

"Ekar tomt mellan mina läppar. Utan tröst -ingen hunger. Bara en matande tystnad bakom mina skuldror, en klåda där vingarna suttit.
Och med glorian på sned kastar jag mig ut i natten, hejdlöst och utan ånger.
Men vem är jag att bestämma? Att tveka, undra eller oroa? Mina läppar förblir, om inte orörliga, så orörda.
Allting flimrar förbi, som ljusglimtar. Det är bara ord, ord, ord. Ord av ingenting och allt som aldrig rasat. Ordföljder och vackra klanger -som bilder och musik."