på väg hem i mörkret står andedräkten som ett moln från mina läppar. luften jag drar ner i lungorna är alldeles för kall, och luftrören blir tunna, liksom krymper ihop. musiken bultar vid mina tinningar, genom huvudet, ut i kroppen. pumpar runt blodet i ett allt snabbar tempo.
och plötsligt är jag arg, skitförbannad med en styrka jag inte vet vart den kommer ifrån. jag sparkar hårt mot stenarna framför mig på vägen, men ingen ger ngn större tyngd mot mina sparkar.
jag andas snabbare, häftigare och sjunger med för full hals i den mörka natten.
och strukturerna förändras runtomkring mig. suddiga siluetter förvandlas till fasta former, ramar. trygghet eller fängelse är svårt att definiera, de bara är där och jag med dem. jag liksom känner igen mig själv igen med de runt mig, känner igen den jag brukade vara. men lite äldre, lite visare. och tack och lov för det.
No comments:
Post a Comment