inåt och vidare

det sker ngt inom mig. ser på mina händer som planterar gurka och squash, ser på fingrarna som varit nere i den fuktiga jorden. det ligger ett tunt jordlager över dem och blandad med vatten blir jorden så fin att den lägger sig i mina fingeravtryck, liksom färglägger dem. jag smeker jorden mellan mina fingrar, ser på smulorna, känner dem. plötsligt förnimmer jag allt. en kombination av för lite sömn och ett par vackra ögon på ett fotografi för mig långt bort. jag förvinner in i en tankevirvel, snurrar runt, runt och har svårt att landa igen.

jag lever! jag är full av liv, blodet pumpar. jag känner hur pulsen ökar när jag tänker på det. plantorna i jorden kommer att växa, det är liv i dem, det är liv jag håller mellan mina händer. de livsåskådnings-diskussioner jag snubblat in i de senaste månaderna trillar över mig och jag känner mig uppfylld av världen. ser på jordlagret över mina händer, på mina svartfärgade fingeravtryck. ngt så personligt, unikt, jag, mig, mitt hjärta, mitt blod. en dag om hundra år står en annan flicka med delar av min kropp mellan sina händer?

fasta kroppar bryts ner, ämnena omvandlas, protoner, neutroner, elektroner byter plats och omformas till nya saker, nytt liv.

känner mig lite patetisk, blir nästan tårögd. jag sköljer händerna i det kalla vattnet och jorden flyter bort med vattnet, på ett ögonblick, förenar sig med resten.

men tanken förblir där den är, ogenomtränglig men också oskarp och diffus. jag blir inte kvitt den.

dagen efter går jag den korta vägen mellan torshov och carl berner, men känner som ett hav av tankar strömma genom mig. vet inte var allting kommer ifrån, men fylls av en rastlöshet och en lätt ovilja inför det som är.

jag och vera diskuterar känslan av att inte höra hemma någonstans, av att vara lite malplacerad vart men än vrider och vänder sig. jag och stefan diskuterar identitet och relationer. hur stor del av det som är jag består av de bilder andra människor har av mig? hur många gånger krävs det att någon ska säga "det är så typiskt dig", innan jag börjar tro på det själv?

det ligger något i det, att möta nya människor, byta ut, men också hålla kvar dem som klarar av att ändras med dig, se den du är och inte den du har varit. det är svårt, jag tar mig själv mitt i det. men jag tror att det ska gå.

allting

huvudet liksom snurrar, surrar, jag känner mig yr och trött men uppfylld av ngnting, är det världen?

vardagen tröttar en, men ja, bygger en ram runt allt, bygger ögonblicksknarket i varje minut. en man sparkar upp bollen på taken, den rullar ner igen, liksom studsar förbi stuprännan. jag kisar mot solen. sitter i värmen och kikar på min hud genom solglasögonen. den glänser färglöst och jag tänker att det är märkligt att jag inte bränt mig än.

det finns ett allting, det innehåller ngt specifikt, men jag har inte helt kommit på vad ännu. söndagen var en dimma, som en dröm genom verkligheten, är det jag, är det här mitt liv? jag ser människorna runtomkring, men ser dem inte, är glad men ändå inte helt där. jag förväntar mig hela tiden att saker ska kännas verkligare, mer äkta. gör de aldrig de? jag vet svaret men snubblar över orden, snubblar mellan tankar, drömmar, verklighet. snubblar över orsak och verkan.