nu och sen

när jag går på bussen är det ngn som visslar på mig. han kan inte vara en dag över tjugo, och jag tänker att det här är jag alldeles för nykter för. de flyttar sig längre fram i bussen, pockar på uppmärksamhet och frågar vart jag ska. visst, det är smickrande och jag ler, men jag är ändå glad när jag kan kliva ut genom bussdörrarna och vinka adjö. min säng, tänker jag. gud, vad jag längtar efter min säng.

när jag kommer in i hallen hör jag V mumla mitt namn. jag går in och lägger mig bredvid henne, låter mina fingrar vandra genom hennes hår och frågar om hennes dag, hennes kväll, hennes humör. hon berättar med starka men stillsamma ord, jag bollar vidare lika starkt och stillsamt. men när jag svarar på hennes fråga om min dag så hör jag mig själv sänka rösten; jag talar både tystare och långsammare. som ville jag inte spräcka den bubbla jag burit i mitt bröst det senaste dygnet. känslan av lugn, lycka, harmoni. jag anar inte var det kommer ifrån, all min logik säger mig att jag borde känna tvärtom. jag har gjort ngt rätt

för när jag ser mig i spegeln tycker jag om det jag ser och det jag utstrålar. mina ögon glittrar igen och jag klarar att se det.

när jag var hos studievägledaren idag så sa hon just de orden jag sliter så flitigt: det är aldrig försent. hon hade en utstrålning utan dess like och pratade på i 180 om möjligheter och begränsningar. själv tänkte jag så intensivt på blåmärkena jag har på armbågar och knän att de började värka igen. tänkte på att fånga dagen, men också de dagar som kommer mot mig i så rasande fart.

jag vilar i ett lugn jag inte känner igen. börjar på nytt igen, men med båda fötterna på jorden. är detta att bli vuxen? nej, det måste vara ngt annat, att hitta hem, att landa, hitta sig själv. kanske är alltihop bara uttryck för samma sak.

jag älskar det här nuet, och längtar efter framtiden. hur ska man annars leva?

våga vara

jag kliver ur mig sjælv, bara før ett øgonblick, och funderar øver det jag ser. det ær som om jag har två ansikten, det ena målat øver det andra. de går in i varandra, blandar sig, løses upp och blir ett igen. jag klarar inte helt att greppa tag i mig sjælv.

jag sitter i solen och kænner hur det hettar øver brøstet. min bleka hud ær inte van vid det starka solljuset och jag tænker att nu brænner jag mig sækert. min blick vet inte helt vart den ska ta vægen.

fan, nu går jag baklænges igen.

stressen kommer och går, den skøljer øver mig i pløtsliga støtar, liksom øverrumplar mig med sin intensitet och kraft. bara några timmar senare førsvinner de sista efterdyningarna av den. jag kænner mig lugn men naken, landar med båda føtterna på jorden -igen.

på fredag ska jag till en studievægledare och se vad det kan bli av mig. bestæmde mig før att følja mina drømmar, jaja, alltid samma kliché, men på den vægen ær det. tillbaka till gymnasiet på ett plan, men kænner samtidigt att ngt før mig framåt. en våg av førnyelse och styrka.

jag ær på væg! allt ær nytt och spænnande, jag springer værlden till møtes. och jag behøver klichéerna, behøver varje sjælvklarhet før att beskriva min egen sinnesstæmning. vemodig, men sæker.

angående rädsla

idag är en bra dag.

när jag åkte till jobbet imorse så sken solen med varma gula strålar och fyllde mig med ännu mer värme än den jag genererar själv. i hörlurarna sjöng eva dahlgren med sin mustiga stämma och gårdagen liksom sköljde över mig litegrann, barndomsnostalgi och barndomdrömmar. tänk att jag lever dem nu; om än ngt omformulerade så är kärnan densamma.

när jag stängde kaféet igår hittade jag mammas gamla skiva, satte den i cd-spelaren och sjöng med. staplar med goda minnen trillade ner i mig, saker jag trodde jag glömt, kanske inte visste fanns. inget konkret, bara en känsla av ngt, av mamma kanske, alla skratt, danser, frukostar, middagar, samtal, promenader.

och så knackade det på dörren och in kom W, leende med glittrande ögon. jag blev så glad på ngt sätt, att här och nu kunde matcha min sinnesstämning så perfekt. han får en ciabatta och en kuli medan jag gör kaffe, spiller ut halva espressokoppen och fumlar.

försöker registrera in omgivningen och samtidigt trycka på save. det går sådär och jag blir lite ur balans, omottaglig, och samtidigt helt vidöppen. det är inte mkt jag klarar av att säga, och samtidigt - inget jag klarar av att låta bli att säga.

så jag tystnar och ler, som alltid, värme fyller mig, minnen, kraft och allt annat som låter som flummigt new age-dravel. jag blir lite allergisk, men känner det samtidigt som jag är så skandinavisk att det skrämmer mig. men vad kan man göra med sina spontana reaktioner?

jag är flera månader in i det. det har börjat, det börjar hela tiden och fortsätter, vidare in i framtiden. jag är på väg.