Och så rinner december in i januari. Det nya året.


2008 var långt. Längre än andra år tycks det mig. Längre och lyckligare. Än 2007. Än allt. Än alla. Nu är det 2009. Tvåtusennio. Jag upprepar det för mig själv, men klarar ändå inte att göra det verkligt.



Jag går genom ett ljummet, vitt och blött januari-Oslo. Jag tänker att det är min stad. Den var inte det men jag har gjort den till det. Vinden blåser genom, in till huden när jag går längs Thorvald Meiers gate, över Akerselva och vidare in på Youngstorget. Det är två plusgrader ute och jag tänker att det är varmt. Jag tänker att det är för varmt, att det är synd att snön inte får ligga, att den smälter till den gråa sörja som flyter under mina svarta gummisulor.

Så tänker jag att jag är en annan nu. Att jag har förandrats. Det var något i mig som fick nog. Nu är jag mitt i allt det nya. I det nya livet, i framtiden. Ja, man längtar så efter framtiden, så plötsligt är den här. Det känns märkligt verkligt.