tid att andas

hektiska veckor. sight seeing i skåne utan att se någonting, utom lägenheter och hotellrum. dricka mer än jag gjort sammanlagt senaste halvåret, bila ut på landet, till idyllen. sova i nya sängar varje natt men med samma känsla av stress i sig - och samma känsla av lugn och tillhörighet bredvid sig.

komma tillbaka hem och lita på sin kropp och sitt huvud trots tidigare lärdomar. äta tills jag mår illa och skylla på omständigheter som inte finns.

så många reflektioner som får plats.

att gå hem från bekkestua en onsdagkväll. leda cykeln i uppförsbacke mot gjettum. småkillarna som sparkar fotboll på den upplysta idrottsplatsen. gatljusen som glittrar som en stjärnhimmel borta vid horisonten. kolsåstoppen som reser sig bakom, svart och väldig med sin siluett i skarp kontrast mot den mörkblåa himlen. skymningstimmen. hela världen färgas blå. den är mellan vakna och somna, men jag är vaknare än någonsin. vinden är iskall mot mina glödande kinder och frostiga händer. tröjan klibbar mot ryggen efter cykelturen och lungorna är fyllda med friskare syre än på länge. endorfinerna rusar runt i kroppen på mig efter den fysiska ansträngningen och av hur vackker världen är runtomkring mig.

jag är en ögonblicksknarkare. i utgångspunkt älskar jag varje ögonblick lika högt, utan att motivera det. i utgångspunkt.

men det måste finnas tid att andas också. som nu. alla är någon annanstans. sover, jobbar, tränar, är på väg. jag sitter ensam i mitt rum med regnet smattrande mot fönstret. funderar på om jag borde öppna och släppa in fuktigheten i luften. björkarna utanför mitt fönster lyser ljusgröna mot en vit himmel. gräsmattan nedanför är suddig av dimma. följer regndropparna med ögonen då de rinner längs fönsterrutan.

ögonblick.

passitivitet

det gör ont i mig.

på vårat dagis så har vi väldigt få s. k. "problembarn". vi är en sjukhusbarnehage, alltså ett dagis som erbjuder dagisplats till de barnfamiljer med en förälder som jobbar på sjukhuset. de flesta har det gott ekonomiskt ställt vilket i sin tur leder till att de flesta barnen som går hos oss har det bra -således inga "problembarn". jag tycker egentligen inte om epitetet "problembarn" då det indikerar att något barn någonsin skulle vara ett problem. barn är aldrig problem -men situationer med vissa, både barn och vuxna, kan vara problematiska.

vi har en pojke. han tillör en av de äldre barnen på den avdelningen som jag inte jobbar på. han är högljudd, bråkig. lyssnar inte när man säger saker till honom. han springer inne trots att det är emot reglerna, han skriker på både barn och vuxna, han gömmer sig när det är dags att städa. han har invandrarbakgrund och problem med språket. han har också fantastiskt vackra, bruna ögon och ett gnistrande leende. ofta skäller de vuxna på honom. ofta säger de åt honom att han måste lyssna på vad man säger till honom. ofta, ofta.

idag vid matbordet. jag har fått platsen bredvid pojken med de vackra ögonen och det gnistrande leendet. vi sitter och småpratar lite, som man gör vid matbordet. "tyckte du om maten?" "ja, den var god" "vill du har mer vatten?" "var snäll och skicka grönsakerna."

när jag vänder mig om för att prata med flickan som sitter vid min andra sida så ser jag i ögonvrån hur pojken med de vackra, bruna ögonen tar sina händer för öronen. ingen tittar på honom, ingen pratar med honom. han tar sina små knubbiga handflator och slår dem upprepade gånger mot öronen. sen säger han med helt normal samtalston "jag hörer ikke." jag ser på honom och ler. "nej det kan vara svårt att höra om man håller händerna för öronen." han flackar med blicken och börjar banka med handflatorna mot öronen igen. han höjer rösten lite. "jag hörer ikke. jag klarer ikke att höra på örene mine. jag klarer ikke å snakke. jag bara skriker."

plötsligt får jag ont i magen. den frasen har jag hört förr. "du må höre på örene dine." hur många gånger har han hört den? mitt leende blir ansträngt. hur många gånger varje dag har jag hört de vuxna säga att han inte ska skrika? hur många gånger varje dag har jag hört de andra barnen säga att han inte kan prata ordentligt? "nej, det heter ikke sån". hur många gånger behövs för att inpränta i ett barn att det är sån han är, att det är ett faktum och inte något han kan påverka själv?

"jag hörer ikke. jag klarer ikke att höra på örene mine. jag klarer ikke å snakke. jag bara skriker." han upprepar det igen. och igen. min klump i magen växer. han sitter och pratar i helt vanlig samtalston och slår sig själv med båda händerna, på varsin sida av huvudet. "nej du skriker inte nu. ibland gör du det, precis som alla andra barn här. men du skriker inte jämt." han tar ner händerna från öronen och fortsätter äta.

men det gör ont i mig. det gör ont att inse att han ser sig själv som ett obotligt problem. det gör ont i mig att ingen ens såg på honom, ingen sa till honom någonting för att han skulle reagera så. det var bara något som fanns i honom. det var där från början, för att de andra barnen och vuxna planterat de i honom. och det räcker inte, det räcker inte att jag sa att han pratade i normal samtalston idag, det räcker inte att jag försökte förklara att han inte var värre än någon annan, att alla de andra barnen också skriker ibland. det räcker inte. för vad är en ynklig liten dag mot alla andra dagar?

jag vill ta honom i min famn, ta honom bort från maten och fröken som säger att han måste sitta still och tyst och äta och inte bry sig så mycket om vad de andra gör. vill ta honom bort f rån hennes kalla, hårda ögon och hennes nedåtpekande mungipor som har muttrat till mig så många gånger över hans huvud hur omöjlig han är, hur skrikig och bråkig han är. vill ta honom i min famn och springa långt, långt bort därifrån, till biblioteket, badhuset, parken. till en helt annan plats med lugn och ro och utan de förutfattade meningar som alla har om honom runt honom. visa honom hur bra han är och fin och underbar och hur hans gnistrande leende kan få mig och hela världen att le mot honom, få honom att se hur hans vackra, bruna ögon gnistrar ikapp med stjärnorna och solen, med allt som någonsin varit värt att leva för.

men det gör jag inte. jag sitter kvar med klumpen i magen och försöker så gott jag kan att föra ett samtal med honom på ett språk som varken han eller jag tillfullo förstår. försöker undvika stränga frökens blick för att hon inte ska se hur mina ögon gnistrar mot hans utan att vi egentligen får lov. vi borde båda två sitta snällt och tyst och äta våran mat.

det gör så ont i mig.

.

helgen kan samfattas med:
1. Gilmore girls.
2. web cam.

and that's it. en timmes besøk på lørdagen och en kvarts stædning. det ær allt jag gjort førutom att laga mat, duschat och suttit vid datorn. shit alltså. att det går an. bortsløsade timmar. men så vælbehøvda.

.

har åter kommit in i mitt jur.kand/pol.mag-mantra. ægnade några timmar på søndagen åt att leta universitet dær programmen finns och deras antagningspoæng. men kom inte længre æn vanligt dær heller. uppsala? lund? uppsala? lund? jag ær kungen av alla æltningar. drottning av allt velande. samma argument som førut dyker upp i huvudet. samma planer, samma framtidsbilder. hur kom jag tillbaka hit? ngt annat som føll på plats?

om man inte har problem så kan man skapa dem. tur att jag inte tar det så allvarligt. æven om det tar mkt tankekraft.

.

planen de nærmsta två åren:
april-december 07: dagis, oslo, norge
januari-februari 08: barnhem, cusco, peru
mars-juli 08: dagis, oslo, norge
september 08- : lund/uppsala universitet (lillasyster?) (kung ubu?)

så att ni vet var ni har mig. haha, tænk att jag var mrs. nej-jag-kan-nog-inte-planera-ngt-den-hær-helgen-ifall-ngt-skulle-komma-upp-som-jag-hellre-har-lust-till-æn-det-jag-redan-har-bestæmt. vilken tur att man utvecklas.

jag ær fortfarande precis som jag var. men helt annorlunda (lycklig).