Processer

Det var något som skedde. Jag kan inte längre förklara vad det var, det var något inifrån. En process som satte igång eller fullfördes. Något välbekant inför det helt okända.

Det var någon som kom. Men aldrig en främling, bara en dröm om något bättre. En längtan efter tillhörighet och gemenskap. Sådant måste man skapa själv.

Sakta ackomoderar man, sakta skapar man nya krokar att hänga upp tillvaron på, sakta vänjer man sig. Sakta vande jag mig.

Jag vaknar tyngre än vad jag somnar, tappar mitt medvetande in i verkligheten, chockar mig till vakenhet. Drömmen hänger sig kvar, om andar som fyller upp våra kroppar och ett förlorat barn.

Jag önskar mig en framtid som är självklar men oviss, förutbestämd och självgående. Det finns inga höga hästar kvar att kasta sig upp på, det finns bara nuet, och det är det som för mig framåt. Jag griper tag i det som varit, prövar att bygga en självbild, prövar att se mig själv utfrån men skrapar bara på ytan. Hör mig själv säga att "det passar fint det" och undrar om det verkligen gör det. Kan man någonsin genomskåda sig själv?

Verkligheten blir till en följd av det man känner, inte tvärtom. Allt är väl som det borde vara. När var känslor någonsin verkan och inte orsak?

Skeenden

Jag kommer hem, jag landar. Det känns som första gången på veckor. Jag går och pysslar, plockar undan, småstädar. Plockar in disken, viker tvätt, sorterar ut gamla kläder. Kokar te och tänder stearinljus i vardagsrummet. Tänk att jag är jag. Jag sätter upp håret i en slarvig knut och dansar till Eva Dahlgren tills det trillar ner igen. Jag är ensam och älskvärd.

"Tänk att möta ngn som är så full av livslust som du". Jag blundar och tänker på mamma, känner mig lik henne i allt det goda. I frigjordheten och de höga skratten, i frihet och utlevande. Tänk att vi är vi.

Jag glömmer bort att akta mig för att vara pretantiös. Det är härligt och ofarligt. När jag vaknar mitt i natten lägger jag pannan mot hans rygg och andas in. Känner efter och rusar mig. Tänk att det här är livet jag lever.

Snart börjar jag om från början igen. Hamnar i det oregelbundna och rastlösa. Nu är det jag som måste vara ramen. Jag som måste skapa rutinerna. Det skrämmer och pirrar mig, för mig baklänges och framlänges på samma gång. När blev jag så här? När blev jag så ung och oförstört lycklig, när blev jag framåtanda och carpe diem?

Jag finner mig själv i en sal full av människor. Jag har sidenklänning och höga klackar, jag är allt annat än mig själv, men ändå just jag. När jag återigen skrattar lite för högt och applåderar lite för länge så känner jag igen mig och hittar tillbaka, jag var här hela tiden.

Men rotlösheten har plötsligt slagit rot, jag kan inte nöja mig, klarar inte att stanna upp. Gräset lyser lockandet och smaragdgrönt på andra sidan. Vart är jag på väg? Vem är det jag vill vara?

Jag går luciatåg genom glasgången i jeans och en vit blus, jag står i kulissen och kikar in. Jag går till biblioteket utan att låna böcker, går inom bion utan att se på film. Hemma i mitt vardagsrum brinner adventsljusen ner, gång på gång. Jag kommer aldrig genom böckerna i bokhyllan, jag glömmer att gå ut, men också att vara hemma. Jag sitter fast i mellanrummen, jag trivs för det mesta. Det är bara ibland som längtan griper tag.