Processer

Det var något som skedde. Jag kan inte längre förklara vad det var, det var något inifrån. En process som satte igång eller fullfördes. Något välbekant inför det helt okända.

Det var någon som kom. Men aldrig en främling, bara en dröm om något bättre. En längtan efter tillhörighet och gemenskap. Sådant måste man skapa själv.

Sakta ackomoderar man, sakta skapar man nya krokar att hänga upp tillvaron på, sakta vänjer man sig. Sakta vande jag mig.

Jag vaknar tyngre än vad jag somnar, tappar mitt medvetande in i verkligheten, chockar mig till vakenhet. Drömmen hänger sig kvar, om andar som fyller upp våra kroppar och ett förlorat barn.

Jag önskar mig en framtid som är självklar men oviss, förutbestämd och självgående. Det finns inga höga hästar kvar att kasta sig upp på, det finns bara nuet, och det är det som för mig framåt. Jag griper tag i det som varit, prövar att bygga en självbild, prövar att se mig själv utfrån men skrapar bara på ytan. Hör mig själv säga att "det passar fint det" och undrar om det verkligen gör det. Kan man någonsin genomskåda sig själv?

Verkligheten blir till en följd av det man känner, inte tvärtom. Allt är väl som det borde vara. När var känslor någonsin verkan och inte orsak?