Att komma någonstans, att vara någonstans

Klockan är kvartöversex på morgonen. Jag sitter på en svagt belyst buss och iakttar i smyg kvinnan som sitter mittemot mig. Hon är uppskattningsvis närmare sextio och vacker men trött och det som slår mig mest är att jag undrar vad hon ser när hon ser på mig.

Jag är fylld av en rastlöshet som jag känner väl igen. Den skrämmer mig lite och jag undrar vad som är nästa steg. Jag har ingen ro, är fylld av en blandning av verksamhetslust och prestationsångest, jag vill bara vidare, vidare, vidare. Det handlar bara om att definiera, jag hoppar gärna men åt vilket håll. Kärnan i rastlösheten ligger i det, precis som alltid: vart är jag på väg. Eller ännu viktigare: vart vill jag?

Jag fyller tidens 24timmars-spelter med alltför mkt aktiviteter, längtar efter andrum men klarar inte att sitta still. Plötsligt är det utifrån jag måste ta kraften att bara var i det spom faktiskt ÄR.

Samtidigt är det inspirerande att ha alltför mkt att göra, jag har alltid presterat bäst under press och märker det överallt. Förhandsmotivationen är låg, det mesta känns lite småjobbigt när jag försöker att göra allt samtidigt, men när jag väl kommer fram, när jag ändå måste -då gör jag det bättre än någonsin.

Köpstopp

Mitt lilla enmånads-projekt har i princip gått obemärkt förbi. Att låta blir att köpa saker visade sig (i och för sig föga förvånansvärt) vara helt problemfritt och väldigt självklart. Det jag har glippat på är att jag betalat för matlagning några gånger. Först för att jag planerat dåligt och fått blodsockerfall på stan och sen för att jag rätt och slätt inte klarat av att hålla motivationen uppe.

I och för sig så är de ideologiska argumenten för att låta bli att köpa fysiska saker väldigt konkreta medan handel med tjänster mer är ett allmänt ifrågasättande av om det egentligen behöver kosta så särskilt mkt pengar att leva ett gott liv. Samtidigt är framför allt att betala för tillberedning och servering av mat ett sätt att vara social och livsnjuta på. Det är också enda gången jag känt mig begränsad av mitt köpstopp, att jag "missed out" -när andra människor velat mötas över en bit mat och jag känt att jag borde säga nej. Några gånger lät jag bli. Oavsett tycker jag att vanan bör vara att äta hemma, och restaurangbesök en lyx -inte tvärtom, som det tenderat att vara för mig...

Mkt av poängen med frivillig enkelhet och downshifting-konceptet är göra sig oberoende av pengar i största möjliga mån. Man ska kunna sluta fokusera på att lönearbeta och tjäna pengar och istället fokusera på det som men önskar att göra, oavsett vad men tjänar på det. Konsten att klara av att bortse ifrån vad ting är värt, utan istället försöka se dess värde. Mkt handlar om att frigöra tid och definiera vad man tycker är värdefullt. Det låter självklart men kan vara nog så svårt. Pengar är ju trygghet.

Lyxfällan är ett bra programkoncept. Jag har aldrig sett det men vet vad det går ut på. Att bli ett offer för konsumtionen.

Hjälp vad jag låter radikal. Jag ska sluta servera klychor och istället lämna över ordet.

http://www.frivilligenkelhet.nu/ -en opretantiös översikt.