Att komma någonstans, att vara någonstans

Klockan är kvartöversex på morgonen. Jag sitter på en svagt belyst buss och iakttar i smyg kvinnan som sitter mittemot mig. Hon är uppskattningsvis närmare sextio och vacker men trött och det som slår mig mest är att jag undrar vad hon ser när hon ser på mig.

Jag är fylld av en rastlöshet som jag känner väl igen. Den skrämmer mig lite och jag undrar vad som är nästa steg. Jag har ingen ro, är fylld av en blandning av verksamhetslust och prestationsångest, jag vill bara vidare, vidare, vidare. Det handlar bara om att definiera, jag hoppar gärna men åt vilket håll. Kärnan i rastlösheten ligger i det, precis som alltid: vart är jag på väg. Eller ännu viktigare: vart vill jag?

Jag fyller tidens 24timmars-spelter med alltför mkt aktiviteter, längtar efter andrum men klarar inte att sitta still. Plötsligt är det utifrån jag måste ta kraften att bara var i det spom faktiskt ÄR.

Samtidigt är det inspirerande att ha alltför mkt att göra, jag har alltid presterat bäst under press och märker det överallt. Förhandsmotivationen är låg, det mesta känns lite småjobbigt när jag försöker att göra allt samtidigt, men när jag väl kommer fram, när jag ändå måste -då gör jag det bättre än någonsin.