Den är redan här

Tiden går så fort.

Jag går genom ett ljusnande Oslo, min käre i handen. Luften är full av liv, ändå stilla. Så stilla. Det är något som växer och formar sig, något som skapar sig själv. Som en anda i luften, som vägen framför mig -den blir till medan jag går den. Som framtiden. Framtid. Min framtid.

Vem är jag? Vart vill jag? Tiden går så fort.

Min fingertoppar snuddar vid tangentbordet, gitarrsträngarna, pennan, pianot.
Och vatten mellan dem, silas fram och tillbaka. Mjukt, flödande vatten.

Jag längtar efter havet och smaken av salt på mina läppar. Jag längtar efter nuet när det sköljer över mig (just detta). Jag är full av liv och längtan, lugn och fantasier. Ändå klarar jag att se ett sammanhang.

Det tar tid att landa. Det tar tid att definiera sig själv. Vem är jag? Tiden sköljer över mig i vågor (som nuet), ögonblick som upplevs och förändras eller förändrar.

Jag längtar efter våren, vill känna den i lungorna. Insupa varje sekund.
Den är redan här.