betraktelser

jag går genom stan. det är söndag och luften är lätt att andas. när jag såg ut genom fönstret i morse förbannade jag att jag inte hade min kamera med mig in. det har snöat inatt, nästan stormat, och ljuset var underbart vackert.

men när jag kommer ut genom dörren är oslo lika grått som vanligt, himlen lika vit och intetsägande. inte förrän solen går ner närmar sig färgskiftningarna, lägger sig som en vågrät regnbåge på horisonten.

jag går genom stan och jag halkar på isfläckarna. skriker till och tar tag i jackärmen på den som går bredvid. en jacka som är grönbrun och påminner mig om niclas när vi var sexton år. en blick som också gör det. påminner mig om mig.

vi går inom bislett och delar på världens bästa kebab. sen vidare till kafé sör. jag känner igen bartendern från tidigare i veckan, han ler mot mig, men har bytt ut sin fåniga t-shirt. i ena hörnet sitter en asiatisk pojkflicka med rakat huvud och en piercing genom örat. hennes ögon strålar lite, jag kan inte riktigt precisera det. men det finns något där.

jag diskuterar miljöfrågor, övervakningssamhälle och porrindustrin samtidigt som jag insuper stämningen. och rippar rakt av när jag säger att jag har lust att sitta på café och läsa edgar allen poe; för att jag förstår stämningen i det och jag håller med. jag vill också leva den andan.

rätt över gången sitter ett gäng popkulturella. jag vet inte om jag skulle kalla dem ungdomar; kanske unga vuxna. två män och två kvinnor. två pojkar och två flickor. männen har vågigt hår och snedlugg, kvinnorna rakt rufsigt med snedlugg. alla fyra har smala jeans och t-shirts med fyndiga tryck. och åtminstone tre av dem har tatueringar. kulturell-intellektuell-alternativ. alla intryck kan köpas för pengar. jag gör det ju själv.

på vägen hem går vi längsmed karl johann. vid egertorget sitter en man och spelar country och jag fryser i ögonblicket. fastnar där på trappan i hans lena stämma. gitarrplockandet, texterna, rösten, allting påminner mig om ngt. en värld som jag vill leva i. en värld som jag lever i, som jag andas. de andra går i förväg hem, jag liksom bara stelnar med ett leende, uppfylls av känsla jag inte riktigt kan definiera.

jag bor här! denna staden är mitt hem, dessa människorna som bor här är mina vänner. detta är livet jag lever och jag trivs. kan man köpa det för pengar? jag vet inte, men jag tror att det är det jag gör.

jag såg en flicka på trikken idag
hon var så vacker att hon lyste upp
hennes ögon liksom strålade mot mig
trots att de allvarliga läpparna

hon var helt osynlig, med sneda ögon och pojkaktig frisyr
men jag ville bara gå fram och fråga om jag fick ta en bild av henne
men sånt vågar inte jag

.

jag har gått lite vilse igen men
jag hittar snart tillbaka

ält

ja.

nu har jag bäddat dåligt igen.

det tar två sekunder, två ögonblicks-sekunder av obeslutsamhet och jag färdas fem år tillbaka i tiden. jag står trevandes med mjuka läppar utan tankar eller vilja, bara en laglydighet. en laglydighet som dansar. den tar med mig i farliga virvlar, jag blir yr, tappar fotfästet och landar på knäna igen -det var så länge sen.

jag tappar andan utan att hitta den, sugrören återinstalleras i halsen, pipet i bröstet, så emotionellt, så igenkännbart osäkert. det glittrar i min ögon, jag ser det i spegeln men känner det inte bröstet. är det här det jag borde skriva?

allt är diffust och otydligt, jag klickar runt i iPoden och letar texter, knarkar dem och andas ord istället för luft, blåser ut känslor. jag ältar, ältar, ältar verkligheten en gång till, varför blev det såhär nu igen? varför känner jag igen mig själv utan att vilja det, varför puttar jag mig själv tillbaka i gamla hjulspår?

så rädd för att vara den jag inte är att jag pressar mig själv bort från det sanna, så rädd för att vara oäkta så att jag fejkar mig själv. alla handlingar leder tillbaka till bestämda återsamlingspunkter, en plats där avgörandet togs, och ofta långt borta från den verkliga handlingen.

men å andra sidan, allt är efterkonstruktioner utan dess like, jag är inte fem år tillbaka, jag är här och nu, sitter på bislett och äter kebab och gömmer mig för dina ögon. eller här och bara nästan nu, igår, på stan med dina fingrar mellan mina. jag försöker stjäla din ring som någon sorts påminnelse till mig själv.

alla dess små saker jag gör, alla dessa gester som är så obetydliga men ändå rätt framför mina ögon.

nyårsafton.

det hær lever jag fortfarande på. det var så vackert, kænslan av det sprængde brøstkorgen.
mitt i oslo, uppe på femtonde våningen, på ett tak. vi tittade inte upp på fyrverkerierna, vi tittade ner. de var øverallt runt oss.