ält

ja.

nu har jag bäddat dåligt igen.

det tar två sekunder, två ögonblicks-sekunder av obeslutsamhet och jag färdas fem år tillbaka i tiden. jag står trevandes med mjuka läppar utan tankar eller vilja, bara en laglydighet. en laglydighet som dansar. den tar med mig i farliga virvlar, jag blir yr, tappar fotfästet och landar på knäna igen -det var så länge sen.

jag tappar andan utan att hitta den, sugrören återinstalleras i halsen, pipet i bröstet, så emotionellt, så igenkännbart osäkert. det glittrar i min ögon, jag ser det i spegeln men känner det inte bröstet. är det här det jag borde skriva?

allt är diffust och otydligt, jag klickar runt i iPoden och letar texter, knarkar dem och andas ord istället för luft, blåser ut känslor. jag ältar, ältar, ältar verkligheten en gång till, varför blev det såhär nu igen? varför känner jag igen mig själv utan att vilja det, varför puttar jag mig själv tillbaka i gamla hjulspår?

så rädd för att vara den jag inte är att jag pressar mig själv bort från det sanna, så rädd för att vara oäkta så att jag fejkar mig själv. alla handlingar leder tillbaka till bestämda återsamlingspunkter, en plats där avgörandet togs, och ofta långt borta från den verkliga handlingen.

men å andra sidan, allt är efterkonstruktioner utan dess like, jag är inte fem år tillbaka, jag är här och nu, sitter på bislett och äter kebab och gömmer mig för dina ögon. eller här och bara nästan nu, igår, på stan med dina fingrar mellan mina. jag försöker stjäla din ring som någon sorts påminnelse till mig själv.

alla dess små saker jag gör, alla dessa gester som är så obetydliga men ändå rätt framför mina ögon.