på väg hem, del 2

hmm. jag har insett en massa saker ikväll. vad är egentligen svårt att formulera, men det finns där.

jag vaknar alldeles för sent som vanligt, med liksom sandpapper i ögonen. sixten kommer in och ger mig en clementin som jag äter i soffan innan jag går upp och iväg. "det var trevligt att träffa dig my". jag tar bussen och tåget och bussen igen.

lunch på thulehem, farmor och jag har inte mötts på evigheter. och vi samtalar och berättar, analyserar, vänder, vrider. vad har hänt, vad händer nu, vad händer sen? potatismos med rimmad oxbringa, smakar ljuvligt för mina fattiga smaklökar. och så kaffe efteråt, det obligatoriska kaffet som den här gången avnjuts framför en sprakande vinterbrasa. och jag hör mig själv prata och berätta, svara på hennes frågor. och jag inser. ja, gud vad jag inser.

sen bussen till tågstationen och byte till en annan buss. stiger av i veberöd och ser niclas möta mig på stationen. åsynen av honom liksom sprider en glädje i mig, en känsla av igenkännande och avlägsenhet. sen bil till ågerup, blentarp. te och macka i köket, kladdkaka grädde och prat, prat, prat. nea är också där såklart, och vidar. vidar har blivit så stor och ser på mig och gråter. blir rädd för mitt skratt och mina lekar, men samtidigt, kan inte låta bli att fascineras. han är ljuvlig och jag ser hur neas och niclas drag flyter in i varandra i hans nya lilla ansikte.

i köket är väggarna röda, skåpluckorna nya och stearinljusen tända. och vi pratar om ekologi och kemiska ämnen, tar fram hygienprodukt efter hygienprodukt och läser på förpackningen och vad var nu det och vad är obehagligt och vad är inte det. jag känner mig hemma och långt borta, avlägsen men alldeles där samtidigt.

och i stearinljusens sken i köket, med svart vinbärste i koppen mellan mina händer så inser jag igen. ja, gud vad jag inser.

återigen. jag är på väg hem.

på väg hem

det är många bilder nu.

yvonne på väg mot kyrkan. hon är gammal nu, mkt äldre än jag minns henne. liten och skröplig, men ändå stark. stark i ensamheten som bryter ner henne till tårar, stark i det att inte gå under efter att ha förlorat sin livskamrat. för evigt. jag kan inte greppa det. för evigt! han finns inte mer. hon sitter framför mig i kyrkbänken med näsduken pressad mot kinderna. det är inte mkt folk i kyrkan, men begravningen är varm, och prästen personlig.

vad säger man? alla ord känns så små. "jag bekagar sorgen". det finns inte. det finns verkligen inte.

"blott en dag, ett ögonblick i sänder.." vi reser oss upp och sjunger tillsammans. min ögon vandrar ut genom kyrkfönstret, bortom träden och himlen för att sen komma tillbaka igen. här. nu. min syster sitter i min andra systers knä och bläddrar i psalmboken. hon är bara fyra år men sitter tyst och stilla. det är allvar nu och det vet hon. det förstår hon. så hon tar sina små barnafingrar och reducerar all sin spralliga i energi till att vända blad. jag gråter, siri gråter, love gråter. åtminstone fylls våra ögon med tårar.

men yvonne gråter. hon liksom sjunker ihop och blir ännu mindre. och mamma gråter. älskade mamma! hennes hand ligger stark som en stöttepelare på yvonnes axel, för att sedan sjunka ner som en hjälplös liten vit fågel mellan rogers båda. jag ser honom ta tag i hennes hand, ett rejält tag; och det är som om trygghet och värme lyser mellan dom båda, med händerna som kontaktpunkt. jag ser deras blickar mötas och... han är där för henne. bara det.

.

och sen andra bilder.

jag döljer mina tårar, för jag skäms över dem, låter dem droppa ner i kaffet. jag är stark och vacker och allt detdär andra som mamma brukar upprepa som mantra och jag vet det och jag känner det. men samtidigt är jag så liten inför allt det stora, det stora som livet är och jag inte kan styra. och det är ovant för mig, att tappa kontrollen, att falla hejdlöst ner. men ändå, jag landar på fötterna. jag gör faktiskt det.

och tusen bilder, tusen allra minst. om jag bara kunde visa dem alla.

indra i mitt knä på tåget, hennes glittrande ögon som är sorgsna och allvarliga och hennes leende läppar, hennes skratt och krumbukter, hennes sång. hennes blonda lockar och spralliga små barnaben, den koncetrerade blicken framför pippi långstrump, hennes ögon i mina. de vilar så vackert där, precis som hon i min famn. hon lägger sina små barnafingrar mot mina kinder och skrattar och jag känner hur huden fylls av barnafnitter, barnaglädje, barankärlek. och det är villkorslöst och sant och äkta och jag suger i mig varje droppe av en verklighet som är så vacker.

och siris ansikte i mörkret bredvid mig i soffan. hennes ögon är så levande och de glittrar, glittrar av en eld som aldrig släcks, av energi och glädje. och mitt i allt det, en enkelhet utan dess like. hon gör det så enkelt för mig, för sig, för alla. hon är så mkt äldre än jag utan att egentligen vara det, hon har greppat så mkt som jag ifrågasätter om jag någonsin kommer greppa. hon lyssnar med tålamod och svarar utan krångligheter, berättar, gestikulerar, skrattar. hon är lika vacker nu som hon var när hon var barn, samma värme och glöd. en äkta lejoninna, min älskade syster!

och sixten på mitt knä i bussen. han frågar efter daniel, var han bor och om vi ska åka och hälsa på honom nu. jag tvekar lite och svarar att han bor för långt bort, det tar så många timmar innan man kan komma dit och han nöjer sig med det. men ändå, blir så fascinerad av att han kan komma ihåg. det var 1/6 av hans liv sen han mötte daniel, första och enda gången. och ett halvår senare minns han honom inte bara vid namn, utan förstår att han är kopplad till mig på ngt sätt. underbara unge.

och så stefan på espresso house, med kaffe och macka men utan cigaretter. och jag känner igen hans blick och hans ögon, känslan av lugn han ger mig. känslan av gemenskap och ngn typ av kärlek som jag inte helt kan definiera. inte bara vänskaplig utan mer familjär. han finns fortfarande kvar, och jag, de vi varit förvarandra kan vi fortfarande vara. jag fylls av glädje och en innerlig saknad av bara detta lilla möte. ja, jag längtar hem, jag längtar hem på riktigt nu och är inte rädd längre.

är inte rädd för att gamla svartmålade mönster ska fånga mig. jag är tamejfan jag oavsett vad jag befinner mig och oavsett vilka människor jag har omkring mig.

livet är här och nu, jag lever det hela tiden. jag växlar mellan gädje, rastlöshet och tomhet om vartannat men det här är livet och jag är så glad att jag lever det så som man ska! så glad att veta var känslorna kommer ifrån, så glad att inte vara rädd för framtiden eller för att fastna, så glad att jag bara kan vara här och nu och veta att detta nuet är inget farligt, precis som nästa nu inte heller kommer vara det.

glädje inför det som är, tomhet inför det som varit och rastlöshet inför det som komma skall.

jag är på väg hem.

ja, vad säger man? life goes on.

en del av mig tänker på allt jag skulle kunna göra. åka till sydamerika. flytta till new york och jobba. flytta ner till skåne och bara vara med familjen ett tag. stanna här och driva kafé och plugga vid sidan av varandra. att kunna välja vad som helst i hela världen utan att det skulle kännas jobbigt, eller som att jag har ngt att förlora. yippie liksom.

men å andra sidan.
ja. å andra sidan.

fast sen vet jag ju också allt detdär som jag alltid vet. det blir bra till slut. allt ordnar sig till det bästa oavsett på vilket sätt det blir.

och på ett sätt mår jag så himla bra, för jag vet precis vem jag är och var jag står. även om jag inte helt vet vart jag är på väg.

vardagligheter

det var 6 minusgrader när jag gick till jobbet imorse och jag hade dubbla lager av allt. jag var faktiskt för varm. tänk att man kan klä sig för varmt när det är sex minusgrader ute. men klädmängden var iofs planerad med hänsyn till att jag senare på dagen skulle komma att sitta stilla en timme utomhus, och det är ngt annat än att gå i rask takt till jobbet (utgången blev f ö inte av).

mattis var här i tisdags och åt pizza och kollade film. vi hade egentligen tänkt titta på den gamla versionen av kalle och chokladfabriken som heter willie wonka and the chocolate factory (1971). detta eftersom mattis nyligen sett den nyare versionen med johnny depp (jag med fast inte Lika nyligen) och jag hade sett ett avsnitt med Gilmore girls där de såg på just willie wonka and the chocolate factory. tyvärr hittade vi inte den gamla versionen så det blev att vi såg om den nya. men det var mysigt ändå, pizzan var god och sällskapet mysigt. och eftersom det var första gången som jag och mattis hängde på egen hand så var det ju inte filmen som var poängen.

nu har jag däremot fått tag på filmen i fråga själv så den får bli min fredagslektyr. dessutom har jag beställt hem kinamat så känner mig alldeles extra gilmore girls-inspirerad idag. det är ngt som också känns så härligt urbant med att beställa hem mat, ungefär samma känsla som jag får om jag dricker kaffe latte gåendes på stan, eller åker tunnelbana. det kostar skjortan naturligvis, men det får det vara värt som veckoavslut efter en exemplariskt duktig vecka (som innehållit både extrajobbande, träning, hyfsat nyttig kost och förbrukande av löjeväckande lite pengar).

vinter

det är vinter här. det har inte fallit ngn snö än, men man fryser liksom hela tiden, oavsett om man har tagit på sig så mkt kläder så man svettas eller inte. var och tittade efter vinterkängor idag, har bara stövlar och det är mkt opraktiskt ihop med termobyxor, de liksom viker sig. men alla som hade vettigt pris och som inte såg fruktansvärda ut var antingen i fel färg eller i fel storlek. helt förfärligt. men jag planerar att dra dit en annan dag för att omvärdera mina dissande.

det är väl bara jag som i mitt naiva sinne inbillar mig att en timmes intensivt skoletande borde bära frukt.

tunga tankar

det är mörkt i rummet. väggarna ser svartmålade ut för mina ögon och lampan liknar mig en kandelaber med röda stearinljus. luften är tjock och dammig, tung att andas i den konstlade värmen. jag vet att det är kallt utanför och jag fryser om tårna då de vilar mot golvet, men svettas av värmen från den lilla silverfärgade ugnen.

mitt huvud är lätt, nästan för lätt och svävar långt ovanför kroppen. ögonen som nyss konstaterade den svartmålade väggen ser ner på tovorna och härvorna, ser ner på vintern som svettas ut ur mig.

tankarna är för tunga att bära för mitt lätta huvud, de liksom sjunker ned genom kroppen, skruvar åt musklerna vid halsens sidor, drar upp axlarna och gör ryggen tung att bära. ngn pressar på mellan skulderbladen rätt bakifrån och jag liksom snubblar framåt. men tankarna far vidare ner genom härvorna och bröstet och magen, slutligen till min kalla tår där de avdunstar och förenar sig med den tunga dammiga luften.

Filmtips, boktips

Før att skapa vila åt alltfør febrilt arbetande hjærnor rekommenderar jag filmen "Becoming Jane" som ær baserad på Jane Austens verkliga liv. Jag misstænker dock starkt att de fabulerat en god del, men den var ændå en film som var mysig att "kænna in" nær man redan ær lite melankolisk. Den både lyfter en och bekræftar en dylik melankoli.

Och før att drømma sig bort och fyllas av høgtidlighet så rekommenderar jag Alberte-serien. Har bara læst ett 50-tal sidor i den førsta boken, men den har redan fångat mig. Jag vill liksom spara på varje sida och kommer på mig sjælv med att ha lagt ner boken och stirra rakt ut i luften, inspirerad till att skriva sjælv och fantiserandes om den værld som Alberte lever i. Det ær så vackert och så intressant utan att det egentligen hænder så mkt. Man blir uppslukad av varje detalj førfattaren beskriver och jag vill liksom insupa hela boken och trycka på "spara".

Melankoli

Det ær en melankolisk dag idag. Eller det har varit melankoliska dagar, borde jag kanske sæga. Maria flyttade hem i fredags, min bæsta væninna hæruppe i Oslo. Som har kommit att bli min bæsta væninna øverlag under de næstan två åren som vi bott hær. Jag græt nær vi sa hejdå, jag græt på hemvægen. Och jag græt kvællen efter, delvis på grund av det, men också på grund av helt andra saker.

Siri och Love var på besøk och åkte hem på lørdagkvællen. Det var helt førfærligt att sæga hejdå till dem. Det gjorde sådær vælkænt ont, som ett tomrum i brøstet och ett tryck øver mellangærdet. Det var inget dramatiskt avsked så. Varsin kram och sen gick de in i bilen och åkte ivæg. Men pløtsligt kænde jag mig så ensam. Pløtsligt kænde jag mig som ensammast i hela værlden, på en ø mitt ute i Stilla havet. Och jag ville ingenting. Jag ville inte jobba kvar, bo kvar och kunde inte se ngt jag skulle kunna gøra istællet. Kænde bara dendær vælkænda kænslan av att sitta fast, att det inte finns ngn væg ut, att jag inte kan vælja sjælv.

Så de senaste dagarna har gått till att kurera mig. Har legat hemma i sængen och struntat i allt annat, bara tittat på sliskiga kostymfilmer och lættsinniga amerikanska tv-serier. Sådana serier och filmer kænns alltid som en ræddning nær huvudet ær øverfullt och alldeles før skavigt.

Och idag slæppte det igen. Jag har fortfarande den dær kænslan av melankoli i mig, men jag sitter inte fast, det finns tusen møjligheter och tusen platser att ta vægen. Vægen ær så mkt kortare æn vad den var førr och jag kænner mig upprymd, uppfylld och lekande lætt mitt i allt mitt tungsinne och allvar.

Øllsjødal

www.hemnet.se/beskrivning/hemnet/38795

Mitt barndomshem ær till salu. Øllsjødal. Går in och ser på bilder av det och kænner igen uppskattningsvis hælften av bilderna. Interiøren ær ny, annorlunda från hur jag minns det. Men kommer ihåg hallen, køket, badrummet. Och utsidan. Det vita huset, entren, alleen. Køksingången och dørren ner till kællaren.

Øllsjødal som jag skulle køpa. Dær jag skulle uppfostra mina framtida barn. Men nu sitter jag hær, i Bekkestua, Bærum, Norge och ær på væg till Eskilstuna. Allt ær så mærkligt.