Hemma, hemma

Det bor en skiljevägg i mig. Jag försöker blir av med den, men jag kan inte. Det är som att jag är två personer som ändå är precis samma.

Jag är hemma igen. Jag och lillebror äter frukost. Dricker kaffe och pratar om musik, skola, relationer. En svada från våra läppar. Love går fram och tillbaka mellan frukostbordet och pianot, spelar brottstycken av låtar. Visar fram och berättar. Pappa kommer, fyller i våra meningar. Sätter på mer kaffe. Jag och Love i pyjamasbyxor, pappa i morgonrock. Vi är en familj, vi äter frukost. Klockan är två på eftermiddagen och jag känner mig precis som hemma. Sixten kommer springande. Visar sin trasiga digitala klocka och säger att mamma är försenad. Jag är så uppfylld av allt.

Hemma i Oslo står mitt rum som orört. Ommöblerat och nästan okänt. Symmetriskt. Kanske är sängen obäddad, kanske ligger det kläder på pallen i hörnet. Jag minns inte riktigt, konturerna blir suddiga.

Det är det där med tillhörighet. Jag hör till här. Och så är skiljeväggen där igen, som en kniv. Skär mig i två delar. Det skapar en oro i mig och det jag trodde mig ha sorterat blandar ihop sig och skruvas ihop. Bildar nya formationer.

Sommarbilder

Jag speglar mig i gamla speglar. Det gör lite ont och jag måste påminna mig om vem jag har blivit. Vem jag är. Det är bara pålagda bilder, allt annat, förväntningar. Men vad förväntar jag?

Det suger till i maggropen, det susar i bröstet. Jag går i ett rus. Känslor strömmar genom mig, fram och tillbaka. Verkligheten känns så verklig nu. Sitter vid frukostbordet på jobbet, barnen sitter och samtalar runt bordet. Ler och skrattar. Jag blir alldeles varm, vardagen fyller mig. Jag har lust att omfamna dem allihop, ta dem i min armar, visa allt som är varmt och gott.

"Jag vill ge dig
där ditt öga viker ner
jag vill ge dig
när du tappar hoppet för oss

En blomma i ditt knapphål
en sådan vacker saga
ett stilla hopp
i dina mörka, mörka rum

Om du bara kunde se
det jag ser
ifrån mina berg
ifrån det vackra i mina ögon

Jag vill ge dig när solen går ner
när du inte längre ser
att det finns liv
det finns i dig

Här finns allt
du någonsin velat ha
i dig, i dig, i dig"

Sångtext, (c) Elisabet Martin-Rydén

Textrader från barndomen dyker upp. Jag har alltid hört det, och det fungerar. Det fungerar faktiskt. Jag förväntar just det, att världen ska vara vacker. Den är ju det.

Jag sitter på en betonghällprecis vid havsbrynet, äter vattenmelon och dricker öl. Det passar inte särskilt bra ihop. Jag kisar mot kvällssolen som rör sig mot horisonten. När jag slickar mig om läpparna smakar de salt av havet, sött av melonen och beskt av ölet. Smakerna blandar sig i varandra, skapar sommar för mina sinnen. Betonghällen är varm, handduken fuktig, saltet torrt torrt mellan fingrarna.

En gång måste man lära sig att sluta måla med gamla färger.
Jag fyller i mina egna konturer med fingertopparna.
Förtydligar, och bilden klarnar.