Etterpå

Jag står på en flygplats, plattform, vändpunkt.
Ett rum för avfärd.
Det är stor och vitt, luften är lätt att andas.
Ljuset är starkt, allt är tydligt.
Tjockt, frostat glas med stålkarmar.
2000-tal.

Det ligger framför mig.
Det är inte en slingrande krokig stig.
Inte en rak, bred väg.
Det är ett öppet rum, fullt av ljus och luft.
Jag sträcker ut armarna och famlar med fingertoparna.
Möter inget motstånd.

Är det en kliché?

Jag står med båda fötterna på jorden.
Torr, packad jord.
Brun och lite dammig.
Jag blir skitig under naglarna.
Sorgkanter.
Jag ser på himlen.
Rosa, blått och grått i tjocka skikt.

Världen ligger ovanpå.
Om vartannat, i lager.

Jag tar ett djupt andetag och får jorddammet i lungorna.