Och så ser jag dig, genom tiden. Det öppnar sig en lucka i allt jag vet, och du står framför mig, plötsligt och igen. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Jag andas djupt och stötvis, skjuter från höften, tar stöd från magen. Blundar i fallet. Det är det jag gör. Jag blundar innan jag faller.

Det svåraste med att försöka vara stark är att våga vara svag. Du binder mig runt dina händer och tankar. Det var något om att stå upprätt, något om att vara tydlig och konkret.

Jag drömmer om sanningen, lever i verkligheten, men klarar inte helt av att sortera. Vad var det jag drömde? När kommer verbaliseringen av de egentliga tankarna?

Dina fötter snuddar vid mina under bordet och jag drömmer igen, jag faller och jag andas stötvis. Mina kalla skulderblad mot golvet i vardagsrummet, en kniv i mellangärdet och sanningen som bomull i bröstet.