vårljus

som en sten från mitt hjärta. likt en knapptryckning, så är tyngden borta. klick. att det kan vara så enkelt. ljus!

jag blir ivrig som ett barn igen, och suger i mig verkligheten med alla sinnen jag besitter. benen spritter av energi och jag vill rusa genom ljuset och samtidigt in i det. all den här våren får inte plats i mig och jag spricker.

om natten är det inte stjärnklart men inte heller molnigt. karlavagnen har spruckit och ligger utspridd över himlen, smulas ner i mina ögonvrår. jag andas in, och natten den här gången. rymd. en evighet i mitt bröst, men ingen tomhet. jag är uppfylld av ett lyrisk vemod. tänk att jag lever och andas! tänk att jag upplever. det här. just nu.

får en kort flashback av ngn som tyckte att jag lät frireligiös. och det gör jag säkert. men jag är så trött på att tycka att världen är en plats av krångel och obehag. det var längesen sist, men jag minns känslan, och vill inte dit igen.

så jag ser på ljuset. igen och igen.

brottstycken ur en vardag

jag bröt sönder rakbladet häromdagen. det var en symbolisk handling. och i natt drömde jag att jag fick magen uppskuren. inifrån. det är mörkt och märkligt. men när jag vaknade skakade jag av mig känslan.

det regnar ute. jag går med ani drifranco i öronen igen;
hon är förbannad. det är inte jag.
jag ser på mina fötter. skinnstövlarna suger åt sig av vätan.
"nu blir de förstörda" tänker jag. fast det blir de inte.

himlen är vit igen och molnen tynger mig. ned, ned, ned i mörker som inte finns. mörker som gör gott? jag minns inte längre. jag tvekar inför framtiden, står på tröskeln igen och. vågar. inte. välja. men det är väl som vanligt, det också.

barnen är där, rätt framför ögonen på mig. adam ropar mitt namn, men vill ingenting. han vill bara att jag ska se honom. det vill jag också. han kommer in i regnbyxor som är våta av regnet och gråter. jag omfamnar honom och regnbyxorna blöter ner hela koftan. det gör ingenting.

det är bara brottstycken alltihopa, och jag önskar det var mer. trådarna knyts inte riktigt ihop idag; slutar mitt i ingenstans.

jag är på väg, men vet inte vart.

återanvänd betraktelse

hittade den här bilden av mig på en väns blogg. tycker om den. minns ögonblicket och håller det varmt om hjärtat.

jag andré och hans hade gått runt i stan några timmar och var på väg hem. vi gick längs karl johann, på väg mot tunnelbanan, stortinget. så plötsligt hör jag musik. en av egertorgets alla gatumusikanter har slagit till igen. han sjunger helt vanliga, välkända country-låtar, som jag har hört många gånger förr. men det är som att det berör mig extra just där och då, det är ngt i hans röst, som en smärta, ett djup, ngt som spelar till min lyriskhet. jag blir som förtrollad, stannar och bara ser på honom. när han ser på mig så ler han och jag ler tillbaka, frusen i ögonblicket.

jag gick bort och satte mig på stentrappan, förtrollningen ville inte helt brytas. halvvägs ner i tunnelbanan upptäcker hans och andré att de tappat bort mig och går tillbaka. andré lutar sig fram mot mig, fångar min blick. "du är en väldigt märklig flicka my, vet du det?". och så tog han en bild.

jag är full av lycka, ser ni? det var en vacker dag.

.

(när jag läser det här inlägget igen så förundras jag över min tempus-ignorans. men jag tycker ändå att den berättar ngnting. vad som är här och nu, och vad som är över)

ögonblicksknark

imorse när vi öppnade kaféet stod det en kvinna rätt utanför fönstret och lekte med sin hund. en schäfer var det; stark, mörk och vacker. den hoppade lekande runt sin matte och försökte fånga sjalen som hela tiden hölls precis utom räckhåll. ljuset spelade över himlen och jag fick sådan lust att dela med mig med ngn. "siri, ser du ljuset?". det var så ofantligt vackert, och när jag sprang över för att handla andades jag extra djupa andetag för att liksom få ner ljuset i lungorna, fylla mig med skönhet som var så genomträngande. just så. den vibrerar på strängar i mig som jag inte känt av på flera veckor. det krävs så lite. jag försöker bara memorera vad det är det krävs så lite av.

på andra sidan av dagen, upptäcker jag det igen. jag promenerar genom töyen t-banestation. det är ngn som har skrivit där. jag kan inte förklara. ngn har stått på andra sidan en fönsterruta och skrivit spegelvänd text. och jag liksom fastnar i ögonblicket igen, försöker fotografera det jag ser, men linsen vill inte få det att fastna. jag står och förundras över orden, hur det ser ut. och vad de betyder. försöker lista ut vad de betyder för mig, men kommer inte underfund med det den här gången heller.

syster yster

torsdag kväll. bussen in till stan. vännen vid min sida, och främlingen i telefon. vi är på väg. hennes saker är packade i stora väskor, en hel vardag. märkligt det där. att flytta. att byta bas. märklig känsla i mag-gropen.

men när jag kommer in i lägenheten känner jag mig redan som hemma, trots avsaknaden av möbler. det är högt i tak och fönstrena är stora. utanför mitt sovrumsfönster står en stor björk. det kommer bli så vackert i vår. jag glädjer mig.

så kastar jag mig ner för trapporna, skyndar vidare till centralstationen för att möta upp siri. underbara syster! "vad skönt att din syster ska komma idag. hon är ditt lugn, litegrann." ja, hon är mitt lugn. och när jag ser henne fylls jag av sådan sprudlande lycka igen, fnittrande och översköljande. vi kastar oss om halsen på varandra och skrattar. känns som längesen, men ändå igår.

och vi pratar och berättar. hon är enkelheten själv i sina tankar, fortfarande mkt äldre och vuxnare än jag, även om jag borde ha sex års försprång. allting låter så självklart när det kommer från hennes läppar, tankar som jag tvekat över flera gånger. och vi skrattar och skrattar, dessa förlösande skratt.

det har varit bra dagar.

i'm lost in between?

klickar håglöst igenom mina bilder, utan att egentligen titta på dem. människor och situationer fladdrar förbi, kopplingspunkterna i hjärnan associerar känslor och stämningar men inga egentliga minnen spelas upp bakom näthinnan. jag bara är, och tar emot det som matas in.

i barnehagen gör jag mitt jobb, men inte mer än det. klarar inte helt av att tuna in verkligheten. här-och-nu-ögonblicken slår på fade-funktionen för mina inre föreställningar. jag längtar ut och vidare. aldrig har väl längtan att studera varit så intensiv som nu. eller? kanske det är mer som vågor som sköljer över mig, när marken jag står på vacklar. när förändringen är total och det enda som är stabilt och fast är drömmen som alltid stannar kvar.

det är är bara ibland, små sekunder av ögonblicksknark. barnahänder runt min nacke, en mjuk liten kind mot min, en kropp som liksom klamrar sig fast. jag är trygghet, och jag försvinner in i omfamningen tills det onda är borta och hon sliter sig lös, vidare in i lekens virvlar. jag sitter kvar och önskar att hon hade behövt mig lite mer. för en sekund lättar klumpen i magen.

men när jag går ut öppnar sig himlen ovanför mig och ljuset strilar ner över mitt ansikte. jag blundar mot solen och känner hur luften blir lätt att andas, hur lungorna liksom vidgas. axlarna sänks och när jag öppnar ögonen igen tycks mig verkligheten så annorlunda. varm och omfamnande.

ett citat flyger genom huvudet; "alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet". det slår mig gång på gång just de tankarna. "there's where i come from and where i'm going and i'm lost in between ". i min vanliga separationsångest inför lägenhetsbyte och jobbflytt så räknar jag upp anledningarna för mig själv. tyst, innanför pannloben radar de upp sig. staplade ovanpå varandra i de någorlunda prydliga högar som jag och bror ordnade upp häromdagen.

och när jag sitter på trikken hem igen så är hela klumpen i magen borta. jag är fri och på väg. imorgon är det tune-in igen. och tack och lov för det. i'm not left in between.

lägesrapport

hemma i annas vardagsrum. musiken fyller hela rummet, och mig. jag fylls av lyrisk lycka igen, av ett barnsligt fnitter. musiken liksom vibrerar genom lungorna och jag ler, skrattar och sjunger med för full hals. mitt i här och nu, precis där man ska vara. där jag vill vara.

flera timmar senare är jag hemma igen. med promille i blodet och trötta ögon. som i dvala. kvällen har varit lång. mkt längre än jag trodde. men bra.

vaknar upp av den frenetiskt ringande telefonen. det är som om alla ljud har skruvats upp och ner samtidigt. de är skarpa mot mina trumhinnor, men avlägsna och otydliga. jag frågar gång på gång vad hon säger, och vi pratar och planerar med trötta ögon. det är mkt som händer. ny lägenhet, nytt jobb, nya vänner. även positiv stress är tröttande.

.

- jag och pojkar alltså. vi borde inte få samexistera
- jaha, du har en sån dag idag, säger bror och ler in i webkameran på andra sidan skärmen.

och vi pratar och skrattar och förundras och förstår-oss-på:ar för allt vad luften bär bägge två. efteråt ligger tankarna i snygga rader igen, staplade på varandra. inte lika mkt huller om buller, även om det inte direkt är alfabetisk ordning än.

ingenting är särskilt farligt, högtidligt eller seriöst. det bara är här och nu. och framtiden finns inte. jag bor i norge. jag håller på att byta jobb. jag håller på att flytta in i ny lägenhet. det räcker så.