klickar håglöst igenom mina bilder, utan att egentligen titta på dem. människor och situationer fladdrar förbi, kopplingspunkterna i hjärnan associerar känslor och stämningar men inga egentliga minnen spelas upp bakom näthinnan. jag bara är, och tar emot det som matas in.
i barnehagen gör jag mitt jobb, men inte mer än det. klarar inte helt av att tuna in verkligheten. här-och-nu-ögonblicken slår på fade-funktionen för mina inre föreställningar. jag längtar ut och vidare. aldrig har väl längtan att studera varit så intensiv som nu. eller? kanske det är mer som vågor som sköljer över mig, när marken jag står på vacklar. när förändringen är total och det enda som är stabilt och fast är drömmen som alltid stannar kvar.
det är är bara ibland, små sekunder av ögonblicksknark. barnahänder runt min nacke, en mjuk liten kind mot min, en kropp som liksom klamrar sig fast. jag är trygghet, och jag försvinner in i omfamningen tills det onda är borta och hon sliter sig lös, vidare in i lekens virvlar. jag sitter kvar och önskar att hon hade behövt mig lite mer. för en sekund lättar klumpen i magen.
men när jag går ut öppnar sig himlen ovanför mig och ljuset strilar ner över mitt ansikte. jag blundar mot solen och känner hur luften blir lätt att andas, hur lungorna liksom vidgas. axlarna sänks och när jag öppnar ögonen igen tycks mig verkligheten så annorlunda. varm och omfamnande.
ett citat flyger genom huvudet; "alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet". det slår mig gång på gång just de tankarna. "there's where i come from and where i'm going and i'm lost in between ". i min vanliga separationsångest inför lägenhetsbyte och jobbflytt så räknar jag upp anledningarna för mig själv. tyst, innanför pannloben radar de upp sig. staplade ovanpå varandra i de någorlunda prydliga högar som jag och bror ordnade upp häromdagen.
och när jag sitter på trikken hem igen så är hela klumpen i magen borta. jag är fri och på väg. imorgon är det tune-in igen. och tack och lov för det. i'm not left in between.
i barnehagen gör jag mitt jobb, men inte mer än det. klarar inte helt av att tuna in verkligheten. här-och-nu-ögonblicken slår på fade-funktionen för mina inre föreställningar. jag längtar ut och vidare. aldrig har väl längtan att studera varit så intensiv som nu. eller? kanske det är mer som vågor som sköljer över mig, när marken jag står på vacklar. när förändringen är total och det enda som är stabilt och fast är drömmen som alltid stannar kvar.
det är är bara ibland, små sekunder av ögonblicksknark. barnahänder runt min nacke, en mjuk liten kind mot min, en kropp som liksom klamrar sig fast. jag är trygghet, och jag försvinner in i omfamningen tills det onda är borta och hon sliter sig lös, vidare in i lekens virvlar. jag sitter kvar och önskar att hon hade behövt mig lite mer. för en sekund lättar klumpen i magen.
men när jag går ut öppnar sig himlen ovanför mig och ljuset strilar ner över mitt ansikte. jag blundar mot solen och känner hur luften blir lätt att andas, hur lungorna liksom vidgas. axlarna sänks och när jag öppnar ögonen igen tycks mig verkligheten så annorlunda. varm och omfamnande.
ett citat flyger genom huvudet; "alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet". det slår mig gång på gång just de tankarna. "there's where i come from and where i'm going and i'm lost in between ". i min vanliga separationsångest inför lägenhetsbyte och jobbflytt så räknar jag upp anledningarna för mig själv. tyst, innanför pannloben radar de upp sig. staplade ovanpå varandra i de någorlunda prydliga högar som jag och bror ordnade upp häromdagen.
och när jag sitter på trikken hem igen så är hela klumpen i magen borta. jag är fri och på väg. imorgon är det tune-in igen. och tack och lov för det. i'm not left in between.
No comments:
Post a Comment