allting är så intensivt när man är ung. eller ja, yngre.
fortfarande så svävande odefinierat. in i varandra.
men samtidigt så exakt och precis.

hela världen i mina händer, framför mina fötter, jag har format den, och jag vet hur, att, varför, jag vet, jag vet och jag tror mig fortfarande veta.

och det är fortfarande så att jag kan ta åt mig så mkt om jag upplever en gemenskap eller hemlighet som jag inte är inkluderad i. om ngn påpekar en egenskap hos mig, och vägrar förklara hur den yttrar sig. om någon drar ett internt skämt, om ngn inte orkar utveckla sitt resonemang så att jag också förstår. jag vet inte varför det är så, men om jag tänker tillbaka så känns det som att det alltid har varit så. det är ett stort handikapp, men åtminstone på väg bort. jag blir bättre och bättre på att inte vara världens mest egocentriska, bättre på att isolera händelser från mitt inre liv, på att se vad som handlar om mig, vad som är riktat till mig och mot mig -och vad som inte är det.

och jag analyserar varje min rörelse, varje mitt leende, för att se vad det betyder, hur det uppfattas. för visst uppfattar folk, och visst rör de sig tillbaka, visst ler de tillbaka. menande eller mindre menande. men kan vara så svårt ibland, när umgängesradarn inte är inställd på samma frekvens, och jag inte ser det andra ser. och trots att jag inte hade ett uns av tveksamhet till att börja med, så kommer det. en stilla, tigande liten klump precis bakom nervknuten i bröstet. är det bara jag som tror att jag kan le, och prata och röra mig hur jag vill utan att det ska spela ngn roll? bara jag som tycker att jag kan få bli glad och sprallig och annorlunda?

man är så olika i olika roller. och jag märker hur jag stiger in i en annan roll när jag kliver in bakom disken, hur jag ler artigt mot alla, lyssnar och pratar trevligt tillbaka. betyder det att jag spelar teater, bara för att jag inte brukar vara sån? jag tycker inte det. det finns ju där, ligger på lur hela tiden. en del av alla dem jag som jag skulle kunna välja, skulle kunna tillåta mig själv att vara. bara det att jag låter bli -om det inte främjas.

så efter den raska promenaden i solskenet så lade jag grubblande på hyllan, och tog varje ny människa som erbjöds mig i beaktande, värdesatte varje möte, och gnistrade lika mkt med ögonen mot alla. för, kom jag fram till, jag är sån. även om det inte är alltid. och det måste ju vara jag som har definitionsmakten, jag som bestämmer vad som är äkta och inte. känns det äkta så är det äkta. resten spelar ingen roll.

.

dagen idag: vakna klockan sex efter knappa sex timmar sömn, rätt till barnehagen, kraxandes som en kråka. frukost med ägg och kaviar, en kopp te för halsen, barnen kommer och pratar med mig, kramar mig, sätter sig i knäet, och jag ler. ler samma leende som alla andra gånger, och föräldrarna blinkar lite extra med ögonen när jag ser just deras unge. jag njuter varje ögonblick så mkt det går, ser varje möte, varje sekund, varje glimrande blick. mitt leende liksom gnistrar till när vi får besök av de två nya barnen, avdelningen stappfull, tio barn och fem vuxna. vi pratar och pratar, dricker kaffe; och jag diskuterar regnkläder med den svenska pappan, och sparkar boll med jonathan. "vem hejar du på?" och jag får ett gällt barnajubel till svar, som vanligt ganska oförståeligt, men lyckligt. lyckan liksom ligger i dem, naturligt.

och sen blir klockan kvartitolv och jag tar komp-ledigt resten av dagen. går bort till bibliteket och bekkestua och lagar soppa, våfflor, kaffe latte och allting på rungande norska. jag pratar glatt med pensionärerna om när vi öppnade, när vi ska ha öppet, hur det har gått hittills, att vi tycker det är skojigt, om barnbarnen (ja, deras) och till och med om olika japanska skriftspråk med en charmerande man som berättar att han jobbat i japan de senaste åren. kommer lite i prat med en dreadsbeklädd österrikare också, han berättar om sin praktik och att han jobbar på aurora-butiken. en verkstad där förståndshandikappade personer gör olika konstverk och säljer. han uppmanar mig att komma dit och hälsa på och jag säger ja men funderar i efterhand på hur jag ska hinna det mellan dubbla jobb, pluggande, träning, umgänge och ambassadbesök som står på schemat den här veckan. jag sköljer min vänstra tumme i kokande soppa och svämmar över mjölken en gång när jag ska skumma den, men annars går det förvånansvärt bra. jag trivs som fisken i vattnet med kundhantering, att laga kaffe och gå bakom disken och torka och pyssla. klockan fem börjar jag ta mig mot bussen. vilken dag. igång sen klockan sex.

men shit alltså, skojigt är det. är det så här folk gör för att bli utbrända?

högtidligt vemod

på torsdagkvällen lägger sig tröttheten som en dimma kring mitt huvud. jag somnar klockan elva och vaknar nio timmar senare med lika tunga lemmar som hade jag inte sovit alls. jag kan inte tänka, alla tankar liksom simmar runt i dimman, svävar in i varandra. jag bara längtar bort. eller till, jag längtar till. det andra livet, den andra verkligeheten. den som jag är på väg till. mot studier, lägenhet, hem, nya och gamla människor, sammanhang och trygghet. jag påpekar för min chef det befängda i tanken man har att nästa helomvändning, nästa förändring alltid är den som kommer göra allting bättre. bättre än det man redan har. men vad finns egentligen som är bättre?? ingenting. ingenting utom det man har, här och nu. för det är Allt man har. och allt man kan göra ngt med. lycka kan aldrig springa ur ngt som inte existerar här och nu. lycka kan inte bli, den bara är. jag är.

jag vet inte var det kommer ifrån, men grips av stark hemlängtan. genomträngande, uppfyllande värker den i mig, med en kraft som jag inte trodde jag hade över. längtar efter alla de självklarheter man inte förstår innan man flyttat från sin uppväxts sammanhang. alla människor, gator, skolor, kaféer, gator som bara finns där, som alltid har funnits där, eller sakta utvecklats till ngt annat, helt annat än det man minns. men ändå. i förändringen finns en kontuinitet och ett samband. mellan den man är och där man är.

och lisa ekdahl sjunger "så har den drabbar mig igen, den stora ensamhetn. utan någon synlig förankring i verkligheten". och jag kännder det. känner hur en nästan högtidlig känsla av isolering uppfyller mig, ekar i bröstet, med ett sorts bekvämt vemod.

jag går ut i den ljumma sensommarnatten, känner luften bita mot huden. jag fryser inte, men huden är kall och knottrig mot insidan av mina kläder. stephanie dosen bekräftar min sinnesstämning, min känsla av ensamhet, vemod och högtidlighet. särskilt högtidligheten passar utmärkt när jag stannar till i uppförsbacken och blickar mot horisonten. längst ner går färgen fortfarande mot gult, trots att himlen ovanför mig är djupt blå. rakt ovanför mig lyser nattens, än så länge första stjärna. jag låter nattluften fylla upp mig, och tomrummet jag inbillar mig i bröstet, tillåter mig njuta av denna enstaka upplevelse av vemod mellan all självklarhet och glädje som numera är min vardag.

det är som en sorg över livet jag levde, människorna jag brukade träffa, premisserna jag brukade sätta upp för hur livet skulle vara. hur allt var så mkt enklare i just det - att allt skulle vara så svårt. det var när man såg allting i svart som man gjorde rätt, det var då man hade förstått det där som ingen av de andra lyckades uppfatta. och jag kan hata den jag var för att jag tillät mig själv att göra så ont, för att jag tillät mig själv att slösa bort och nöta på några av de år som är mina enda. men ändå, det finns en skönhet i allt detdär, den väg jag gått och valt och vägrat gå. en skönhet som ekar i mig, genom det vemodet jag kan känna nu, här, ensam på mitt rum fem år senare, med tankar, tomrum och tända ljus.

jag längtar hem. men samtidigt. jag är så glad att jag är just här.

en vanlig dag

det är lördag. klockan ringer klockan nio, men jag snoozar i 30 minuter trots att jag sovit i över nio timmar, snoozar som alltid. morgnarna har aldrig varit min tid på dagen. jag går upp och duschar, fönar håret, klär på mig. svartmelerade stuprör med den mörkbruna tröjan och ett vitt linne under. det blir bra. i köket rostar jag bröd och häller upp fil, flingor och osaltade nötter.

det är sol ute. på väg till lise-ellen andas jag in vårljuset, som egentligen är höst. i öronen har jag lisa ekdahls lars winnerbäcks-producerade skiva. jag hör hans röst mumla stämmor i bakgrunden. hans djupa bas mot hennes drillande heshet. det är som två världar som möts, tänker jag. lisa är min barndom, mitt femte skolår. varje kväll somnade jag till "med kroppen mot jorden", och varje dag gick jag till skolan och tampades med de flickor som inte längre vill vara mina vänner. jag kommer ihåg att jag grät, men minns inte hur det kändes. känner ett lyckligt vemod i mig med dessa minnen i tankarna. den jag var. lasse är mina tonår, min ångests och mina tårars röst. men också av honom fylls jag av en upprymdhet, en känsla av att det är det som har varit, att det är det som har skapat den jag är nu, den jag tycker så mycket om att vara.

(och här någonstans, bilder av mamma. mamma, med sitt knallröda hår och kajalkantade ögonlock. jag ser henne på föreningsgatan, med en lång grön indiska-klänning som är alldeles för stor. den har vita fläderliknande blommor på sig. hon sitter vid köksbordet med ena knät uppdraget mot hakan, och med sitt rufsiga hår i en slarvig knut. hon äter frukost, den nämnda klänningen agerar nattlinne. vitt fransbröd med ost och kaffe med mjölk, som får mig att tänka på varm chokladmjölk.

och sen, mamma på västra storgatan, långt senare. hon och jag och siri i köket, med sara löfgrens radioplåga "starkare" på högsta volym, man hör inte vad man tänker. så tänker vi inte heller utan står och skriker med i refränger och dansar runt köksbordet, som i trance. roger kommer hem, och scenen avbryts på ngt vis. vi sänker musiken och ser på varandra, alla tre fulla i skratt.

jag vet inte var bilderna kommer ifrån, men det har glidit in och ut ur mitt minne hela veckan. det är varma minnen, kärlek och rödtonat ljus, och det gör mig så glad att jag har dem, att de finns där, i mig. att det också är jag, mig mitt och bygger allt jag är)

framme på lökebergveien och sätter igång direkt. rensar majs, haricoverts och brysselkål, ställer i ordning quichen och de fyllda paprikorna. det är konfirmation. lise-ellens äldsta dotter edle sofie skall konfirmeras, men förbereldelserna för mig påminner om en svensk student. femton år är hon, och som jag förstått det, djupt troende. i sitt tacktal till gästerna som är där berättar hon om tjejerna på hennes skola som pratar om vad de ska göra med alla pengar de kommer få, vad de ska köpa vart de ska åka. hon berättar om sin irritiation över deras inställning och att hon därför bestämt sig för att ge alla pengar hon får till cancer-forskning. 6300 kronor blev det. och jag är helt fascinerad. femton år!! hon berättar också om middagen som de har ätit, att hon valde att servera en vegetarisk buffé för att visa alla att det går att göra god mat, trots att man inte använder kött. att hon ville göra det som ett statement. och kaffet de dricker till desserten är naturligtvis fair trade. mitt sinne registrerar in allt, och jag insuper den varma stämningen i rummen. känner mig delaktig, trots att jag bara är där och hjälper till med serveringen. efter middagen reser sig en av gästerna och tackar för inbjudan, maten och "my för den goda servicen". allt känns lite främmande, och overkligt. som att det är en del av mig, men ändå så fruktansvärt avlägset.

återigen reflekterar jag på den jag är, på vem jag är.

det är som om jag lever flera olika liv, alla med lika stora delar av sådant som är en del av mig, men också sådant som inte är en del av mig. jag har förvandlats från en person till ett pussel, och jag vet liksom inte riktigt i vilket ordning jag ska lägga bitarna så att det blir bäst. de passar ihop på flera olika ställen. det var heller inte längesen jag läste hermann hesses stäppvargen, och jag tänker på hans beskrivning. att alla människor består av tusentals olika fragment och att vem man är och hur man lever helt enkelt handlar om vilka bitar man låter komma fram och vilka bitar man förtrycker och gömmer undan. på ngt sätt bekräftar det min känsla av att det är omöjligt att välja ngnting på grund av att allt som känns rätt också känns lite fel, beroende på vilken del av sig själv men känner efter med.

på vägen hem ringer jag daniel, och under hela den 20 minuter långa promenaden diskuterar vi Michael Gambons tolkning av karaktären Albus Dumbledore i senaste harry potter-filmen. bägge är vi djupt missnöjda med hur han hela tiden övermarkerar sin högstatus med en slags auktoritär stränghet, när vi båda har tolkat in dumbledores utstrålning som ljus och lättsam, som ngn som inte behöver markera ngnting, som bara är en naturlig högstatus. lite kul kuriosa är f ö att karaktären heter professor humlesnurr i den norska versionen. vem kom på den idéen?

hemma nu. har plockat undan disken, vikt och sorterat tvätten och kollat över min planeringskalender för de närmaste veckorna och inser ngnstans vilka andra sidor av mig själv jag låtit komma fram sen jag flyttade till norge. eller för den sakens skull sen jag började umgås mer med anna, träffade maria, sen jag gjorde slut med per, träffade daniel. det är märkligt, hur människorna runt omkring mig så markant påverkar vilka sidor av mig själv jag uppskattar mest för tillfället. också intressant hur vissa delar av en själv alltid finns där, vare sig man vet om det eller inte.

har bl a haft en (för många ganska självklar) insikt om att min typ av spontanitet inte är ngt som ligger naturligt i alla människor. och jag börjar genast fundera på var den kommer ifrån, om den kan smitta av sig och om man kan göra ngt för att garantera att den smittar av sig. jag tänker på eventuella framtida barn och jag önskar dem samma självklara spontanitet som jag har, som ligger i mig utan att jag behöver anstränga mig. unnar dem att kunna vara den de är, utan restriktioner. även om den man är kan vara svår att definiera, bland alla variationer och kombinationer man kan åstadkomma med sina pusselbitarbitar.

och nu, som sagt. kväll, natt, pyjamasbyxor och sömn.