allting är så intensivt när man är ung. eller ja, yngre.
fortfarande så svävande odefinierat. in i varandra.
men samtidigt så exakt och precis.

hela världen i mina händer, framför mina fötter, jag har format den, och jag vet hur, att, varför, jag vet, jag vet och jag tror mig fortfarande veta.

och det är fortfarande så att jag kan ta åt mig så mkt om jag upplever en gemenskap eller hemlighet som jag inte är inkluderad i. om ngn påpekar en egenskap hos mig, och vägrar förklara hur den yttrar sig. om någon drar ett internt skämt, om ngn inte orkar utveckla sitt resonemang så att jag också förstår. jag vet inte varför det är så, men om jag tänker tillbaka så känns det som att det alltid har varit så. det är ett stort handikapp, men åtminstone på väg bort. jag blir bättre och bättre på att inte vara världens mest egocentriska, bättre på att isolera händelser från mitt inre liv, på att se vad som handlar om mig, vad som är riktat till mig och mot mig -och vad som inte är det.

och jag analyserar varje min rörelse, varje mitt leende, för att se vad det betyder, hur det uppfattas. för visst uppfattar folk, och visst rör de sig tillbaka, visst ler de tillbaka. menande eller mindre menande. men kan vara så svårt ibland, när umgängesradarn inte är inställd på samma frekvens, och jag inte ser det andra ser. och trots att jag inte hade ett uns av tveksamhet till att börja med, så kommer det. en stilla, tigande liten klump precis bakom nervknuten i bröstet. är det bara jag som tror att jag kan le, och prata och röra mig hur jag vill utan att det ska spela ngn roll? bara jag som tycker att jag kan få bli glad och sprallig och annorlunda?

man är så olika i olika roller. och jag märker hur jag stiger in i en annan roll när jag kliver in bakom disken, hur jag ler artigt mot alla, lyssnar och pratar trevligt tillbaka. betyder det att jag spelar teater, bara för att jag inte brukar vara sån? jag tycker inte det. det finns ju där, ligger på lur hela tiden. en del av alla dem jag som jag skulle kunna välja, skulle kunna tillåta mig själv att vara. bara det att jag låter bli -om det inte främjas.

så efter den raska promenaden i solskenet så lade jag grubblande på hyllan, och tog varje ny människa som erbjöds mig i beaktande, värdesatte varje möte, och gnistrade lika mkt med ögonen mot alla. för, kom jag fram till, jag är sån. även om det inte är alltid. och det måste ju vara jag som har definitionsmakten, jag som bestämmer vad som är äkta och inte. känns det äkta så är det äkta. resten spelar ingen roll.

.

dagen idag: vakna klockan sex efter knappa sex timmar sömn, rätt till barnehagen, kraxandes som en kråka. frukost med ägg och kaviar, en kopp te för halsen, barnen kommer och pratar med mig, kramar mig, sätter sig i knäet, och jag ler. ler samma leende som alla andra gånger, och föräldrarna blinkar lite extra med ögonen när jag ser just deras unge. jag njuter varje ögonblick så mkt det går, ser varje möte, varje sekund, varje glimrande blick. mitt leende liksom gnistrar till när vi får besök av de två nya barnen, avdelningen stappfull, tio barn och fem vuxna. vi pratar och pratar, dricker kaffe; och jag diskuterar regnkläder med den svenska pappan, och sparkar boll med jonathan. "vem hejar du på?" och jag får ett gällt barnajubel till svar, som vanligt ganska oförståeligt, men lyckligt. lyckan liksom ligger i dem, naturligt.

och sen blir klockan kvartitolv och jag tar komp-ledigt resten av dagen. går bort till bibliteket och bekkestua och lagar soppa, våfflor, kaffe latte och allting på rungande norska. jag pratar glatt med pensionärerna om när vi öppnade, när vi ska ha öppet, hur det har gått hittills, att vi tycker det är skojigt, om barnbarnen (ja, deras) och till och med om olika japanska skriftspråk med en charmerande man som berättar att han jobbat i japan de senaste åren. kommer lite i prat med en dreadsbeklädd österrikare också, han berättar om sin praktik och att han jobbar på aurora-butiken. en verkstad där förståndshandikappade personer gör olika konstverk och säljer. han uppmanar mig att komma dit och hälsa på och jag säger ja men funderar i efterhand på hur jag ska hinna det mellan dubbla jobb, pluggande, träning, umgänge och ambassadbesök som står på schemat den här veckan. jag sköljer min vänstra tumme i kokande soppa och svämmar över mjölken en gång när jag ska skumma den, men annars går det förvånansvärt bra. jag trivs som fisken i vattnet med kundhantering, att laga kaffe och gå bakom disken och torka och pyssla. klockan fem börjar jag ta mig mot bussen. vilken dag. igång sen klockan sex.

men shit alltså, skojigt är det. är det så här folk gör för att bli utbrända?