högtidligt vemod

på torsdagkvällen lägger sig tröttheten som en dimma kring mitt huvud. jag somnar klockan elva och vaknar nio timmar senare med lika tunga lemmar som hade jag inte sovit alls. jag kan inte tänka, alla tankar liksom simmar runt i dimman, svävar in i varandra. jag bara längtar bort. eller till, jag längtar till. det andra livet, den andra verkligeheten. den som jag är på väg till. mot studier, lägenhet, hem, nya och gamla människor, sammanhang och trygghet. jag påpekar för min chef det befängda i tanken man har att nästa helomvändning, nästa förändring alltid är den som kommer göra allting bättre. bättre än det man redan har. men vad finns egentligen som är bättre?? ingenting. ingenting utom det man har, här och nu. för det är Allt man har. och allt man kan göra ngt med. lycka kan aldrig springa ur ngt som inte existerar här och nu. lycka kan inte bli, den bara är. jag är.

jag vet inte var det kommer ifrån, men grips av stark hemlängtan. genomträngande, uppfyllande värker den i mig, med en kraft som jag inte trodde jag hade över. längtar efter alla de självklarheter man inte förstår innan man flyttat från sin uppväxts sammanhang. alla människor, gator, skolor, kaféer, gator som bara finns där, som alltid har funnits där, eller sakta utvecklats till ngt annat, helt annat än det man minns. men ändå. i förändringen finns en kontuinitet och ett samband. mellan den man är och där man är.

och lisa ekdahl sjunger "så har den drabbar mig igen, den stora ensamhetn. utan någon synlig förankring i verkligheten". och jag kännder det. känner hur en nästan högtidlig känsla av isolering uppfyller mig, ekar i bröstet, med ett sorts bekvämt vemod.

jag går ut i den ljumma sensommarnatten, känner luften bita mot huden. jag fryser inte, men huden är kall och knottrig mot insidan av mina kläder. stephanie dosen bekräftar min sinnesstämning, min känsla av ensamhet, vemod och högtidlighet. särskilt högtidligheten passar utmärkt när jag stannar till i uppförsbacken och blickar mot horisonten. längst ner går färgen fortfarande mot gult, trots att himlen ovanför mig är djupt blå. rakt ovanför mig lyser nattens, än så länge första stjärna. jag låter nattluften fylla upp mig, och tomrummet jag inbillar mig i bröstet, tillåter mig njuta av denna enstaka upplevelse av vemod mellan all självklarhet och glädje som numera är min vardag.

det är som en sorg över livet jag levde, människorna jag brukade träffa, premisserna jag brukade sätta upp för hur livet skulle vara. hur allt var så mkt enklare i just det - att allt skulle vara så svårt. det var när man såg allting i svart som man gjorde rätt, det var då man hade förstått det där som ingen av de andra lyckades uppfatta. och jag kan hata den jag var för att jag tillät mig själv att göra så ont, för att jag tillät mig själv att slösa bort och nöta på några av de år som är mina enda. men ändå, det finns en skönhet i allt detdär, den väg jag gått och valt och vägrat gå. en skönhet som ekar i mig, genom det vemodet jag kan känna nu, här, ensam på mitt rum fem år senare, med tankar, tomrum och tända ljus.

jag längtar hem. men samtidigt. jag är så glad att jag är just här.