en vanlig dag

det är lördag. klockan ringer klockan nio, men jag snoozar i 30 minuter trots att jag sovit i över nio timmar, snoozar som alltid. morgnarna har aldrig varit min tid på dagen. jag går upp och duschar, fönar håret, klär på mig. svartmelerade stuprör med den mörkbruna tröjan och ett vitt linne under. det blir bra. i köket rostar jag bröd och häller upp fil, flingor och osaltade nötter.

det är sol ute. på väg till lise-ellen andas jag in vårljuset, som egentligen är höst. i öronen har jag lisa ekdahls lars winnerbäcks-producerade skiva. jag hör hans röst mumla stämmor i bakgrunden. hans djupa bas mot hennes drillande heshet. det är som två världar som möts, tänker jag. lisa är min barndom, mitt femte skolår. varje kväll somnade jag till "med kroppen mot jorden", och varje dag gick jag till skolan och tampades med de flickor som inte längre vill vara mina vänner. jag kommer ihåg att jag grät, men minns inte hur det kändes. känner ett lyckligt vemod i mig med dessa minnen i tankarna. den jag var. lasse är mina tonår, min ångests och mina tårars röst. men också av honom fylls jag av en upprymdhet, en känsla av att det är det som har varit, att det är det som har skapat den jag är nu, den jag tycker så mycket om att vara.

(och här någonstans, bilder av mamma. mamma, med sitt knallröda hår och kajalkantade ögonlock. jag ser henne på föreningsgatan, med en lång grön indiska-klänning som är alldeles för stor. den har vita fläderliknande blommor på sig. hon sitter vid köksbordet med ena knät uppdraget mot hakan, och med sitt rufsiga hår i en slarvig knut. hon äter frukost, den nämnda klänningen agerar nattlinne. vitt fransbröd med ost och kaffe med mjölk, som får mig att tänka på varm chokladmjölk.

och sen, mamma på västra storgatan, långt senare. hon och jag och siri i köket, med sara löfgrens radioplåga "starkare" på högsta volym, man hör inte vad man tänker. så tänker vi inte heller utan står och skriker med i refränger och dansar runt köksbordet, som i trance. roger kommer hem, och scenen avbryts på ngt vis. vi sänker musiken och ser på varandra, alla tre fulla i skratt.

jag vet inte var bilderna kommer ifrån, men det har glidit in och ut ur mitt minne hela veckan. det är varma minnen, kärlek och rödtonat ljus, och det gör mig så glad att jag har dem, att de finns där, i mig. att det också är jag, mig mitt och bygger allt jag är)

framme på lökebergveien och sätter igång direkt. rensar majs, haricoverts och brysselkål, ställer i ordning quichen och de fyllda paprikorna. det är konfirmation. lise-ellens äldsta dotter edle sofie skall konfirmeras, men förbereldelserna för mig påminner om en svensk student. femton år är hon, och som jag förstått det, djupt troende. i sitt tacktal till gästerna som är där berättar hon om tjejerna på hennes skola som pratar om vad de ska göra med alla pengar de kommer få, vad de ska köpa vart de ska åka. hon berättar om sin irritiation över deras inställning och att hon därför bestämt sig för att ge alla pengar hon får till cancer-forskning. 6300 kronor blev det. och jag är helt fascinerad. femton år!! hon berättar också om middagen som de har ätit, att hon valde att servera en vegetarisk buffé för att visa alla att det går att göra god mat, trots att man inte använder kött. att hon ville göra det som ett statement. och kaffet de dricker till desserten är naturligtvis fair trade. mitt sinne registrerar in allt, och jag insuper den varma stämningen i rummen. känner mig delaktig, trots att jag bara är där och hjälper till med serveringen. efter middagen reser sig en av gästerna och tackar för inbjudan, maten och "my för den goda servicen". allt känns lite främmande, och overkligt. som att det är en del av mig, men ändå så fruktansvärt avlägset.

återigen reflekterar jag på den jag är, på vem jag är.

det är som om jag lever flera olika liv, alla med lika stora delar av sådant som är en del av mig, men också sådant som inte är en del av mig. jag har förvandlats från en person till ett pussel, och jag vet liksom inte riktigt i vilket ordning jag ska lägga bitarna så att det blir bäst. de passar ihop på flera olika ställen. det var heller inte längesen jag läste hermann hesses stäppvargen, och jag tänker på hans beskrivning. att alla människor består av tusentals olika fragment och att vem man är och hur man lever helt enkelt handlar om vilka bitar man låter komma fram och vilka bitar man förtrycker och gömmer undan. på ngt sätt bekräftar det min känsla av att det är omöjligt att välja ngnting på grund av att allt som känns rätt också känns lite fel, beroende på vilken del av sig själv men känner efter med.

på vägen hem ringer jag daniel, och under hela den 20 minuter långa promenaden diskuterar vi Michael Gambons tolkning av karaktären Albus Dumbledore i senaste harry potter-filmen. bägge är vi djupt missnöjda med hur han hela tiden övermarkerar sin högstatus med en slags auktoritär stränghet, när vi båda har tolkat in dumbledores utstrålning som ljus och lättsam, som ngn som inte behöver markera ngnting, som bara är en naturlig högstatus. lite kul kuriosa är f ö att karaktären heter professor humlesnurr i den norska versionen. vem kom på den idéen?

hemma nu. har plockat undan disken, vikt och sorterat tvätten och kollat över min planeringskalender för de närmaste veckorna och inser ngnstans vilka andra sidor av mig själv jag låtit komma fram sen jag flyttade till norge. eller för den sakens skull sen jag började umgås mer med anna, träffade maria, sen jag gjorde slut med per, träffade daniel. det är märkligt, hur människorna runt omkring mig så markant påverkar vilka sidor av mig själv jag uppskattar mest för tillfället. också intressant hur vissa delar av en själv alltid finns där, vare sig man vet om det eller inte.

har bl a haft en (för många ganska självklar) insikt om att min typ av spontanitet inte är ngt som ligger naturligt i alla människor. och jag börjar genast fundera på var den kommer ifrån, om den kan smitta av sig och om man kan göra ngt för att garantera att den smittar av sig. jag tänker på eventuella framtida barn och jag önskar dem samma självklara spontanitet som jag har, som ligger i mig utan att jag behöver anstränga mig. unnar dem att kunna vara den de är, utan restriktioner. även om den man är kan vara svår att definiera, bland alla variationer och kombinationer man kan åstadkomma med sina pusselbitarbitar.

och nu, som sagt. kväll, natt, pyjamasbyxor och sömn.