betraktelser

jag går genom stan. det är söndag och luften är lätt att andas. när jag såg ut genom fönstret i morse förbannade jag att jag inte hade min kamera med mig in. det har snöat inatt, nästan stormat, och ljuset var underbart vackert.

men när jag kommer ut genom dörren är oslo lika grått som vanligt, himlen lika vit och intetsägande. inte förrän solen går ner närmar sig färgskiftningarna, lägger sig som en vågrät regnbåge på horisonten.

jag går genom stan och jag halkar på isfläckarna. skriker till och tar tag i jackärmen på den som går bredvid. en jacka som är grönbrun och påminner mig om niclas när vi var sexton år. en blick som också gör det. påminner mig om mig.

vi går inom bislett och delar på världens bästa kebab. sen vidare till kafé sör. jag känner igen bartendern från tidigare i veckan, han ler mot mig, men har bytt ut sin fåniga t-shirt. i ena hörnet sitter en asiatisk pojkflicka med rakat huvud och en piercing genom örat. hennes ögon strålar lite, jag kan inte riktigt precisera det. men det finns något där.

jag diskuterar miljöfrågor, övervakningssamhälle och porrindustrin samtidigt som jag insuper stämningen. och rippar rakt av när jag säger att jag har lust att sitta på café och läsa edgar allen poe; för att jag förstår stämningen i det och jag håller med. jag vill också leva den andan.

rätt över gången sitter ett gäng popkulturella. jag vet inte om jag skulle kalla dem ungdomar; kanske unga vuxna. två män och två kvinnor. två pojkar och två flickor. männen har vågigt hår och snedlugg, kvinnorna rakt rufsigt med snedlugg. alla fyra har smala jeans och t-shirts med fyndiga tryck. och åtminstone tre av dem har tatueringar. kulturell-intellektuell-alternativ. alla intryck kan köpas för pengar. jag gör det ju själv.

på vägen hem går vi längsmed karl johann. vid egertorget sitter en man och spelar country och jag fryser i ögonblicket. fastnar där på trappan i hans lena stämma. gitarrplockandet, texterna, rösten, allting påminner mig om ngt. en värld som jag vill leva i. en värld som jag lever i, som jag andas. de andra går i förväg hem, jag liksom bara stelnar med ett leende, uppfylls av känsla jag inte riktigt kan definiera.

jag bor här! denna staden är mitt hem, dessa människorna som bor här är mina vänner. detta är livet jag lever och jag trivs. kan man köpa det för pengar? jag vet inte, men jag tror att det är det jag gör.