återanvänd betraktelse

hittade den här bilden av mig på en väns blogg. tycker om den. minns ögonblicket och håller det varmt om hjärtat.

jag andré och hans hade gått runt i stan några timmar och var på väg hem. vi gick längs karl johann, på väg mot tunnelbanan, stortinget. så plötsligt hör jag musik. en av egertorgets alla gatumusikanter har slagit till igen. han sjunger helt vanliga, välkända country-låtar, som jag har hört många gånger förr. men det är som att det berör mig extra just där och då, det är ngt i hans röst, som en smärta, ett djup, ngt som spelar till min lyriskhet. jag blir som förtrollad, stannar och bara ser på honom. när han ser på mig så ler han och jag ler tillbaka, frusen i ögonblicket.

jag gick bort och satte mig på stentrappan, förtrollningen ville inte helt brytas. halvvägs ner i tunnelbanan upptäcker hans och andré att de tappat bort mig och går tillbaka. andré lutar sig fram mot mig, fångar min blick. "du är en väldigt märklig flicka my, vet du det?". och så tog han en bild.

jag är full av lycka, ser ni? det var en vacker dag.

.

(när jag läser det här inlägget igen så förundras jag över min tempus-ignorans. men jag tycker ändå att den berättar ngnting. vad som är här och nu, och vad som är över)