brottstycken ur en vardag

jag bröt sönder rakbladet häromdagen. det var en symbolisk handling. och i natt drömde jag att jag fick magen uppskuren. inifrån. det är mörkt och märkligt. men när jag vaknade skakade jag av mig känslan.

det regnar ute. jag går med ani drifranco i öronen igen;
hon är förbannad. det är inte jag.
jag ser på mina fötter. skinnstövlarna suger åt sig av vätan.
"nu blir de förstörda" tänker jag. fast det blir de inte.

himlen är vit igen och molnen tynger mig. ned, ned, ned i mörker som inte finns. mörker som gör gott? jag minns inte längre. jag tvekar inför framtiden, står på tröskeln igen och. vågar. inte. välja. men det är väl som vanligt, det också.

barnen är där, rätt framför ögonen på mig. adam ropar mitt namn, men vill ingenting. han vill bara att jag ska se honom. det vill jag också. han kommer in i regnbyxor som är våta av regnet och gråter. jag omfamnar honom och regnbyxorna blöter ner hela koftan. det gör ingenting.

det är bara brottstycken alltihopa, och jag önskar det var mer. trådarna knyts inte riktigt ihop idag; slutar mitt i ingenstans.

jag är på väg, men vet inte vart.