Hemma, hemma

Det bor en skiljevägg i mig. Jag försöker blir av med den, men jag kan inte. Det är som att jag är två personer som ändå är precis samma.

Jag är hemma igen. Jag och lillebror äter frukost. Dricker kaffe och pratar om musik, skola, relationer. En svada från våra läppar. Love går fram och tillbaka mellan frukostbordet och pianot, spelar brottstycken av låtar. Visar fram och berättar. Pappa kommer, fyller i våra meningar. Sätter på mer kaffe. Jag och Love i pyjamasbyxor, pappa i morgonrock. Vi är en familj, vi äter frukost. Klockan är två på eftermiddagen och jag känner mig precis som hemma. Sixten kommer springande. Visar sin trasiga digitala klocka och säger att mamma är försenad. Jag är så uppfylld av allt.

Hemma i Oslo står mitt rum som orört. Ommöblerat och nästan okänt. Symmetriskt. Kanske är sängen obäddad, kanske ligger det kläder på pallen i hörnet. Jag minns inte riktigt, konturerna blir suddiga.

Det är det där med tillhörighet. Jag hör till här. Och så är skiljeväggen där igen, som en kniv. Skär mig i två delar. Det skapar en oro i mig och det jag trodde mig ha sorterat blandar ihop sig och skruvas ihop. Bildar nya formationer.