Melankoli

Det ær en melankolisk dag idag. Eller det har varit melankoliska dagar, borde jag kanske sæga. Maria flyttade hem i fredags, min bæsta væninna hæruppe i Oslo. Som har kommit att bli min bæsta væninna øverlag under de næstan två åren som vi bott hær. Jag græt nær vi sa hejdå, jag græt på hemvægen. Och jag græt kvællen efter, delvis på grund av det, men också på grund av helt andra saker.

Siri och Love var på besøk och åkte hem på lørdagkvællen. Det var helt førfærligt att sæga hejdå till dem. Det gjorde sådær vælkænt ont, som ett tomrum i brøstet och ett tryck øver mellangærdet. Det var inget dramatiskt avsked så. Varsin kram och sen gick de in i bilen och åkte ivæg. Men pløtsligt kænde jag mig så ensam. Pløtsligt kænde jag mig som ensammast i hela værlden, på en ø mitt ute i Stilla havet. Och jag ville ingenting. Jag ville inte jobba kvar, bo kvar och kunde inte se ngt jag skulle kunna gøra istællet. Kænde bara dendær vælkænda kænslan av att sitta fast, att det inte finns ngn væg ut, att jag inte kan vælja sjælv.

Så de senaste dagarna har gått till att kurera mig. Har legat hemma i sængen och struntat i allt annat, bara tittat på sliskiga kostymfilmer och lættsinniga amerikanska tv-serier. Sådana serier och filmer kænns alltid som en ræddning nær huvudet ær øverfullt och alldeles før skavigt.

Och idag slæppte det igen. Jag har fortfarande den dær kænslan av melankoli i mig, men jag sitter inte fast, det finns tusen møjligheter och tusen platser att ta vægen. Vægen ær så mkt kortare æn vad den var førr och jag kænner mig upprymd, uppfylld och lekande lætt mitt i allt mitt tungsinne och allvar.