tid att andas

hektiska veckor. sight seeing i skåne utan att se någonting, utom lägenheter och hotellrum. dricka mer än jag gjort sammanlagt senaste halvåret, bila ut på landet, till idyllen. sova i nya sängar varje natt men med samma känsla av stress i sig - och samma känsla av lugn och tillhörighet bredvid sig.

komma tillbaka hem och lita på sin kropp och sitt huvud trots tidigare lärdomar. äta tills jag mår illa och skylla på omständigheter som inte finns.

så många reflektioner som får plats.

att gå hem från bekkestua en onsdagkväll. leda cykeln i uppförsbacke mot gjettum. småkillarna som sparkar fotboll på den upplysta idrottsplatsen. gatljusen som glittrar som en stjärnhimmel borta vid horisonten. kolsåstoppen som reser sig bakom, svart och väldig med sin siluett i skarp kontrast mot den mörkblåa himlen. skymningstimmen. hela världen färgas blå. den är mellan vakna och somna, men jag är vaknare än någonsin. vinden är iskall mot mina glödande kinder och frostiga händer. tröjan klibbar mot ryggen efter cykelturen och lungorna är fyllda med friskare syre än på länge. endorfinerna rusar runt i kroppen på mig efter den fysiska ansträngningen och av hur vackker världen är runtomkring mig.

jag är en ögonblicksknarkare. i utgångspunkt älskar jag varje ögonblick lika högt, utan att motivera det. i utgångspunkt.

men det måste finnas tid att andas också. som nu. alla är någon annanstans. sover, jobbar, tränar, är på väg. jag sitter ensam i mitt rum med regnet smattrande mot fönstret. funderar på om jag borde öppna och släppa in fuktigheten i luften. björkarna utanför mitt fönster lyser ljusgröna mot en vit himmel. gräsmattan nedanför är suddig av dimma. följer regndropparna med ögonen då de rinner längs fönsterrutan.

ögonblick.