"...men mitt liv är åter hos mig."

vaknar i mittimellan-land, lagom och okej. allt är lugnt och stilla runtomkring mig, ingenting dramatiskt sker.

jag reser mig och drar undan gardinerna, blinkar några extra gånger mot solen och sträcker mig i ljuset. det är morgon.

promenaderna blir längre och mer undersökande, för varje tom sida i kalendern gör jag staden mer och mer till min. de olika stadsdelarna liksom binds ihop inne i mitt huvud, placeras ut i relation till varandra, ritas upp med linjer jag kan känna igen.

sitter på kafé och läser i flera timmar, dricker kaffe, lyssnar på benedictes skiva. fylls av ett lugn och en harmoni, men också en sådan outtömlig rastlöshet. den sköljer över mig i välkända vågor, jag får svårt att sitta still. jag reser mig och sätter mig igen, vill att ngt ska börja -men vad?

Pär Lagerkvist skriver:
"Min älskade kommer inte åter
men min kärlek kommer åter till mig.
Det jag levat kommer inte åter
men mitt liv är åter hos mig."

det klickar till lite och jag känner ngt, känner igen ngt, läser in ngt. och det är dubbelbottnat så det förslår. mitt liv är åter hos mig.