idag

jag ser mig omkring. återigen är jag helt naken. och jag gömmer mig bakom det. "jag har hela min personlighet på utsidan. det är på gott och ont". men det är som om jag hela tiden omformulerar mig själv, skapar nya tolkningar i varje situation som kommer upp.

i fredags var det rödvin och samtal med både främlingar och vänner. vi pratade om att ändra sitt förflutna, och ian menade att det inte gick. visst, man kan inte ändra ett händelseförlopp som redan utspelats, men man kan ändra sin uppfattning om det. sin upplevelse och insikt. och vad är mer sant i ens eget liv, än ens eget upplevelse.

minnen kommer och går, flyter in i varandra, utan att betyda vare sig mycket eller lite. de förnyar sig själva i samma ögonblick som jag försöker få fatt i dem, och liksom glider undan, byter form. håller sig utom räckhåll. vet jag egentligen vad jag pratar om?

funderar på vad det innebär att kunna vara sig själv. jag är ju alltid samma, även om jag ser olika ut beroende på vem jag speglar mig i. i vissa speglar tycker jag att jag ser bättre ut än i andra. betyder det att det är en större bit av mig själv som kommer fram? eller betyder det bara att personen i fråga speglar bitar hos mig själv som jag tycker om? skillnaden är hårfin, men den finns där. och den betyder ngt för mig, även om jag inte helt kan definiera vad. för jag känner inte igen allt det här. jag bara trivs, och tycker om det.