En smärtans entusiasm?

Idag har varit en bra dag. Snön har blivit grå och till slask, och jag går nästan glad genom stan. Tänker att jag är en av alla dom, som Lars Winnerbäck sjunger. Det är mycket musik nu. Många tankar att filtrera.

Melissa Horns "Som jag hade dig förut" är temaet för den annalkande våren. Det ligger förändring i luften, och jag är förtvivlad och lycklig på samma gång. Jag känner något, jag lever! Självklart är jag ledsen, men jag är också jag. Mer jag än vad jag varit på många månader. Jag vet vad jag vill, vart jag vill gå. Det var längesen, alltför längesen.

Bubblan jag bodde i har spruckit. Plötsligt når jag ut till människor, plötsligt når de in till mig. För första gången på länge kan jag förundras över världen. Fascineras av isen, av människorna som går förbi mig, av blickarna jag får, av sakerna jag lär mig, sångerna jag hör. Jag blir berörd.

Och jag längtar efter att skriva igen, jag längtar efter att fotografera och sjunga. Min längtan hade gått i ide, stängt i sig i en vardag jag inte kunde tackla, och inte komma ut ur. Jag fastnade i apatien och meningslösheten igen.

Det är något med min smärta nu. Förr så var den dov och destruktivt, gick inåt och förstörde mig. Nu är det som att smärtan är en skapande kraft, den för mig vidare, skjuter mig framåt. När det redan gör ont kan man inte förlora, smärtan har vunnit. Jag kan bara hänge mig. Verksamhetslustan, var kommer den ifrån? All konst föds ju ur smärtan? Men skapandet i sig är inte smärtfullt.

Och jag vill inte stänga in mig i min kammare, jag vill inte sitta i soffan och se på Gilmore girls, eller sitta framför datorn i timme efter timme. Jag vill ut, jag vill se, jag vill känna! Det är så märkligt. Jag är i kontakt med världen.