Om att vara lycklig

Och hela tiden var det precis som om allt var något jag var tvungen att stå ut med, livet något jag bara var tvungen att genomleva. "Bara håll andan genom det så kommer du ut på andra sidan".

Det var något om att vakna upp om morgonen, och inte hinna sträcka ut benen innan verkligheten kom vältande in i mig. Något om att solskenet stack i ögonen och allt som skulle varit roligt och fint blev förvandlad till plikt, via omöjliga omvägar som aldrig var till för att hitta fram på. Det var något om att stappla sig igenom det som skulle göras, bara vänta och stå ut, stå ut, stå ut. När lättar trycket, när bryts det här oket som ligger över mina axlar? När blir jag fri?

Ja, det var något med att vakna på morgonen och känna att det inte var verkligt, att det inte var mitt liv jag levde, det var bara bilder som strömmade genom mig och vidare ut i forsen av tid. Det fanns aldrig några val, bara en passiv väntan, att suga det i sig.

Så de där små glimtarna av lycka, ögonblick av verkliga känslor, av riktiga upplevelser, något som inte bara var en del av min dvala och min ofruktbara kärlek. Något som var utanför mig och därför större än jag. En del av mig som klarade att växa ute i världen, men aldrig i mig, aldrig inuti. En längtan som blir omöjlig att bära och omöjlig att släppa taget om.

Nu gryr dagen åter och allt är sig likt, och inget är sig likt och så kommer det alltid att vara. Tiden och dagarna flyter in i varandra och visst är det så att de kanske hade kunnat gå att separera, men det ändrar ingenting. Jag är ändå densamma, och alldeles precis olik.