brottstycken

jag sitter på knä på marken i sandlådan. julie och hedvig sitter i gungan jag puttar framfør mig och skrattar. barnalatter, som det heter på norska. ett vackert ord. jag rättar till mössan som trillat ner i ögonen, reser mig och kisar mot solen. det är kallt ute och jag har blå overall i bävernylon. den är helt förfärligt ful, men jag är varm.

spolar tillbaka.

jag sitter på en pall i svart plast. försöker kika ut genom de stora panoramafönsterna men ser bara min egen spegelbild. det är mörkt ute. lokalen ekar tomhet och tystnad, precis som mitt huvud. det vilar nu. ett lugn ar spridit sig genom mig, om än ett rastlöst sådant. finns det, ett rastlöst lugn? jag tror det. det känns så.

jag vaknar om natten och fryser. kurar ihop mig i fosterställning med huvudet under täcket och vilar mellan vakna och somna. jag är ensam i det ögonblicket, helt ensam, och det skrämmer mig och lugnar mig på samma gång.

allting går baklänges.

jag sjunger. långsamt och stilla med min svagaste röst. någon säger att det är vackert, och jag ler. skörhet är nog det vackraste, ja, jag håller med. jag är varm, inifrån och ut och går att läsa som en öppen bok. jag har hela min personlighet på utsidan. ibland är jag trött på det.

men idag är jag mest glad.