autobahn

barn är fantastiska! på jobbet idag. de två äldsta på avdelningen, en pojke och en flicka på precis två år, har nu fått så mkt språk att de klarar av att kommunicera med varandra. detta innebär också att de klarar av att använda språk för att retas och bråka, till skillnad från de yngre som bara använder sig av handgripligheter. strax innan frukosten säger pojken till flickan: "spise!" varpå flickan svarar "ikke enda" (inte ännu). detta replikskifte upprepas åtminstone femton ggr fram till att pojken nästintill blir förtvivlad och tittar uppfodrande på oss vuxna för att liksom kontrollera om det verkligen sant att de inte kommer får ngn mat. vi intygar att han visst ska få mat varpå pojken vänder sig till flickan igen: "spise!!". hon svarar: "ikke enda!!". vi skyndar oss att få fram maten. en tydlig katastrof är undanröjd (när man jobbar på dagis går världen nästan under varje dag. vilken tur att vi är där för att styra upp saker!).

i garderoben upprepas nästan samma scenario mellan de båda barna. pojken säger "gå ut" varpå flickan säger "ikke enda". pojken kontrollerar med en vuxen "gå ut?", den vuxne bekräftar varpå pojken återigen vänder sig till flickan: "gå ut!" ---> "ikke enda". återigen upprepas replikskiftet i det (nästintill) oändliga, återigen kommer pojken till ett stadie där han gränsar till tårar. "får jag verkligen inte komma ut" tänker han. alla hans känslor är utanpå huden, och i hans lilla ansikte kan vem som helst läsa hans förtvivlan. "gå ut?!" säger han för (vad som känns som) tusende gången till renate som svarar att vi visst då ska gå ut, men att de bara måste vänta på att my ska klä på sig färdigt så att de har en vuxen som kan följa med ut.

jag ser hur hans ansikte skiftar från förtvivlan till triumf på ett ögonblick. han vänder sig återigen till flickan, som nu sitter ner på golvet, och sätter sig på huk framför henne. fortfarande går hans ansiktsuttryck att läsa rätt av. "haha, jag hade rätt, du hade fel, vi ska visst få gå ut, vi måste bara vänta lite, ser du inte att my bara ska klä på sig så ska vi få komma ut sen". men en två-åring har inte så många ord. han tar all energi som man kan tänka går att uppbringa i en sån liten kropp för att förklara för henne. läpparna rör sig, ögonen flackar lite. det är så tydligt att det som går genom hans huvud är "hur ska jag nu kunna förklara det här för henne så att hon förstår att jag hade rätt?". ordet som undsläpper hans läppar är: ""JOO!!". och så var det med den saken. sen gick vi ut i det underbara vårvädret

det var ett underbart ögonblick. jag önskar att ni hade varit där och sett det med mig.

.

på senaste tiden har jag insett följande:

1. att jag behöver gå till tandläkaren
2. att jag har en nästintill fobi-liknande (väldigt icke-rationell) rädsla för ormar
3. att jag har olika gångstil beroende på vilka byxor jag har på mig
4. att min ordningssamma ådra är mkt sporadisk
5. att jag numera tycker mig förstå innebörden av "kärlek vid första ögonkastet"

det är som att struktur i livet är ngt jag skapar när jag känner mig otrygg. för att spalta upp tillvaron. jag vill inte att det ska vara så. alltså; dags att ta sig i kragen.