øgonblicksportrætt

så många dagar som kommer och går. obemærkt førbi. eller før bemærkta.

16 maj, en fridag utan dess like. hitta ett vænstervridet alternativt ekologiskt café på en tværgata till den snobbigaste gatan i oslo. litet och skitit, mørkt och murrigt. ett bokcafé t o m, med hyllorna spæckade med statsvetenskap, nationalekonomi och historia. en skatt mitt i oslo. stæmningen var hessle all over again, men med en anda av sådana tankar som får mitt hjærta att slå lite hårdare i brøstet. sen, en halv minut bort, faire trade-kaffelatte på en amerikansk kaffebars-kedja med værldens bæsta chokladscones. åh, det urbana livet. och vi pratar om relationer, sitter i de breda mørkbruna stolarna på terassen, med filtar øver oss. det ær svårt (før honom) nær man inte vet vad man vill och kanske sårar ngn med sin osækerhet. jag suckar inombords av min lycka, av dendær kænslan av visshet, lugn och ro. det ær mkt jag inte vet, men ændå. lugnet ær hær.

och sen, vidare till shoppinggatan, in på indiska och køpa klæder långt øver min budget, før att jag rætt och slætt inte kan låta bli. sommaren ær hær, och jag vill ha kænslan av luftig bomull mot huden.

på kvællen møta upp maria vid spasibar, det kulturella pop-utestællet som ligger på en undangømd bakgård vid konstakademien. i svart, ærmløs kort klænning och bobat hår går jag in bland alla konstnærer och musiker. vi bestæller øl och sider, sitter i ett undanskymt hørn och pratar. allt ær så indie, så lekande lætt. musiken pumpar runt i blodet, och snart gør ølen också det. lovisa och roy kommer dit, klagar i synk på sin tyska inneboende och vi skrattar. vi skrattar før att livet ær så lætt før oss, før att ølen ær så god (så många?) och natten så ung, mænniskorna så mångta. tittar på maria och ler, ser att hon ær vacker. vi ær vackra och vi dansar genom rummet.

i tanken åker jag vidare till sydamerika, dær varje natt ær underbart ljummen och vi lever stenhårt, inte bara før oss sjælva. vi i en ænnu større stad, i ett ænnu større sammanhang. hjærtat ær uppe i halsgropen, både av rædsla och lycka. tænk. tænk vem man kan vara, bara man vill.

17 mai - upp vid nio med en lætt bakfylla efter en natt i vaka. byta ut den svarta bomullsklænningen mot en vit i spets, tyll och guldband -dagen till æra. kaffe latte på kaffebreneriet till frukost, med nyfunnet sællskap och intressanta samtal. sen slottet, med maria igen. också hon i vit klænning. tænk att vi ær hær! tænk att vi finns, hær just nu, bland alla mænniskor som liksom trænger sig på runtomkring. mænniskorna på karl johann ær så många, så glada, så tætt packade. i tusental rør de sig framåt. førsøker føreviga bilden med min alltfør dåliga mobilkamera -det ser ut som en blomsterspæckad sommaræng. så mkt mænniskor, korps som spelar, hæstar som marcherar tillsammans med soldater. och kungen och drottning vinkar sina rojala vinkningar uppifrån balkongen.

upptæcker ænnu mer av det alternativa oslo. elm street, puben som nemi(!) brukar tecknas på nær hon ær ute. hit går rockare och folk med lila, rosa och svart hår och massa tatueringar. ølen ær god, køttet sådær men jag stormtrivs. vi diskuterar (får førklarat?) den gnostiska kristendomen och jag førundras øver hur mkt och lite vi vet. återigen lovisa och roy, dessa mænniskor som dyker upp och skrattar før att sen førsvinna på ett øgonblick.

bara øgonblicksbeskrivningar och lycka. ett portrætt av min trivsel, den jag vill vara i mig sjælv och før andra. det enda som saknades var du (<3). den tiden kommer den också. under tiden -bara lycka.

carpe diem indeed.

.

och så idag. gå till jobbet i strålande solsken och sitta ute i bara linne och brallor hela förmiddagen. världen blir självlysande av sånt sommarsolsken. och med bara fem barn på dagiset så lunkar dagen fram i sakta gemak. på eftermiddagen faller regnet hårt mot asfalten. på vägen hem kan världen andas igen, grönskan tyngs ned av regndrolpparna, men blir skarpare, intensivare. luften är fuktig och vattenpölarna gula av pollen. jag stannar vid syrenbusken och insuper allt jag kan. synen av det skarpt lila och gröna mot den vita himmeln, den söta lättigenkänneliga sommardoften. ställer mig rätt under buskarna och känner det kalla vattnet droppa ner längs mina kinder. här. nu.

världen har blivit konkret igen. det har slutat vara virrvarr och surr. det är dendär känslan igan, den så lätt igenkänneliga känslan. av mig, av den jag är, av det jag vill, av det jag känner. ingenting är utstakat. men allt är ändå självklart.

jag fylls av ett lyckligt vemod över tanken på att den här världen inte är gjord för mig. blir så uppfylld av hur vackert allt är, men slås av tanken när jag går över gatan. en bil kan köra över mig, min yrsel kan bero på hjärntumör, mina smärtor i benen på ms. jag tror inte det, men känner att jag inte tar ngt för givet. ser framför mig hur jag tar farväl av folk som betyder. och uppfylls av tanken på att världen kommer fortsätta, utan min upplevelse av den. den kommer fortsätta vara grön och vacker om somrarna, den kommer fortsätta leva och andas så mkt längre än jag kan uppleva. tanken är svindlande och underbar. jag är inte rädd, inte ledsen. bara ett lyckligt vemod. att det kan vara såhär vackert! i all enkelhet.