idiotiska val och känslosvall

blir så klart och tydligt för mig. att jag blir ngn som jag aldrig velat vara. att jag tar beslut baserat på en känsla som jag inte vet var den kommer ifrån. mitt huvud blir renblåst och ekande. jag förstår inte. jag klarar inte av att låta bli saker om de inte är väldigt konkret fel för mig. men klarade ju sluta röka. på ett sätt samma sak. måste vara att bara vara observant, inte låta sig falla in i situationer som man vet förr har lett till att man tagit korkade beslut. har klarat det i andra dimensioner (rökning, skola, vänner). och jag tror på mig. egentligen. men litar inte på att jag kan ta rätt beslut i situationen. så nästa plan blir att ändra situationen.

(jag sparkar mig själv där bak och gråter lite. men det kan inte vara omöjligt).

dags att återkonkretisera situationen för mig själv. och inte bara nu eller sen. utan varje timme och minut. inte tillåta sig själv att ignorera saker. för då faller man in i vanor som man inte alls önskar ska vara en del av en längre.

stulna tankar, ytligheter och samvete.

det var ngn (du <3) som indirekt sa det en gång. att man inte bör påstå sig vara ngn som man inte kan vara fullt ut. om man inte kan föra det resonemanget man för till sin spets, så kan man lika gärna låta bli. eller åtminstone inte moralisera över att andra inte för resonemanget över huvud taget. för om jag har rätt att sätta en gräns för hur mkt jag är villig att anamma ett resonemang eller en åsikt, så kan jag ju inte klaga på att andra också sätter sina egna gränser bara för att de inte når fram till min. jag sätter samma gräns - bara lite längre fram.

så. idag har jag suttit på framför datorn, insupit information och insett att jag:
1. borde dra ner ännu mer på kött.
2. borde sluta köpa kläder (och även möbler, prylar, böcker) som inte är ekologiska/fair trade eller vintage.
3. borde köpa alla skönhetsprodukter och hygienartiklar på body shop eller via ekologiskt godkända leverantörer.
4. borde leta upp ngnstans där jag kan köpa ekologiska alternativ av de grönsaker och mejeriprodukter jag vill ha.
5. borde börja handla på Meny istället för Rimi då de har fler fair trade-alternativ; även om Rimi ligger rätt över gatan och Meny ligger tio minuter bort med bussen.
6. har fått ännu mer lust att lära mig åka skate board/snow board och att surfa.
7. vill gifta mig med http://www.howies.co.uk
8. önskar att jag bott i stockholmsområdet eller skåne på grund av http://arstiderna.com
9. har lust att klippa mig -igen.
10. verkligen tycker om 50- och 60-talsklänningar.
11. måste bli bättre på att spara pengar (läs: jag har inte råd att köpa det jag vill på howies.uk.co).
12. måste bli bättre på att plugga.
13. måste sluta spendera så förbenat många timmar framför datorn.
14. verkligen måste börja läsa igenom partiprogrammen som det var så länge sen jag faktiskt föresatte mig att jag skulle läsa igenom.
15. bara nästan kommer igång med träningen hela tiden.

jag ifrågasätter att jag ngnsin kommer klara att vara så engagerad, sparsam, nogrann prudentlig och hälsosam som jag vill. men varje ställningstagande är en bit på vägen, är det inte så? man kan inte se alla prioriteringar man inte kan/orkar göra. man måste se det man faktiskt gör.

att inte fuska: gamla gömda tankar

önskar jag hade ord som kunde förklara ngt. men det är bara motstridiga känslor just nu. vad är relevant? vad ska man lyssna på? finns bara en massa utropstecken och fyfy:n överallt. önskar världen kunde vara lite rundare, mjukare i kanterna.

men egentligen, vad är mjukare än det här?

försöker lära mig spanska, men framstegen är små än så länge.
yo me llamo My.
yo soy sueca.
yo tengo 23 años.
yo trabaja en un jardin infantil.

målen var så tydliga och skarpa. vad hände?

själv är jag glad och i kamp med mig själv. försöker reda ut vad som är rätt och fel. men det är svårt när man klarar av att ta en fråga, ställa den i mitten, och sen vandra runt den i fler cirklar än man kan räkna till och se den ur alla vinklar.

det finns inte rätt och fel. bara prioriteringar. jag ångrar mig alltid och aldrig på samma gång. det beror bara på vilket håll jag tittar ifrån. och frågorna är många. att be om råd blir motstridigt, då det känns som om människor väljer vilken sida de ska se ifrån beroende på vilken frågan är. men egentligen, borde inte val av sida då det gäller en fråga, resultera i att man tar val på samma grundvalar, och från samma sida då det gäller andra frågor? tydligen inte.

men samtidigt som jag inte riktigt förstår, så förstår jag precis vad hon menar. och hon har rätt, som vanligt. precis som alla andra, från sitt håll.

vet inte var, när, hur eller varför. bara att, och vem.

.

fråga 1: kan man sakna något man aldrig haft?
fråga 2: eller bara längta till bilden man har av det?
fråga 3: och kan den bilden ngnsin vara sann?
fråga 4: är människan föreställningsförmåga så god?
fråga 5: är min?
fråga 6: eller kan man bara hoppas, om man ger efter för den längtan/saknaden att en önskningar infrias?
fråga 7: hur vet man ngt, om ngn människa, ngnsin?
fråga 8: vad är att lita på ngn?
fråga 9: varför misstror man folk?
fråga 10: varför behöver man misstro folk?

i can go on forever. är det ngn som har några svar? 10 valfria svar var det beställt.

.

lyriskheten håller i sig. det susar i huvudet, jag är rusad, lycklig, överväldigad. var kan sådana känslor komma ifrån? jag funderar på fraser som "att ha belägg för" och kommer fram till att verkligheten bekräftar drömmen, tanken, känslan. det måste finnas en botten i allt det här, ngt verkligt och konkret som det är sprunget ur. men nej, jag vet, känslor är inte intellektuella. så kanske borde jag inte försöka intellektualisera dem heller?

söndag

sommaren kom och for. grillning två helger i rad, alkohol i så små mängder att man mest blir trött, ett blixtrande leende att piggna till för igen. några knepiga dagar, med tankar som slår knut på sig själva och sen kräver timmar av arbete för att knyta upp sig igen. en oförmåga att ta beslut som gör sig påmind igen, precis som oförmågan att scanna av sina egna elektriska impulser i hjärnan. känslor, som en härva i bröstet utan facit.

men sen. vakna med ett leende på läpparna och solen i ögonen. bländad av lycka och kärlek står jag.

jag kan inte förklara. dendär härvan tenderar att komma tillbaka. men den är inte jag. den är bara det jag inte förstår än. och jag är inte rädd för den längre.

att problematisera

världen lugnar sig runt omkring mig. jag har druckit en 0,6:a med öl och allting blir lite luddigt. pengar rinner som sand mellan fingrarna på mig när jag låter bli att tänka. det harvar lite i bröstet och jag höjer upp emorocken i lurarna till en nivå där det inte bara skär i öronen, utan genom hela huvudet. allt för att låta bli att tänka.

jag fick ngn insikt om hur skadad jag är idag. på vilket sätt jag är skadad och på vilka grundvalar jag tar beslut. kanske har jag tänkt samma sak förr men inte lika självklart. och jag är fortfarande livrädd för vad jag känner och hur vissa delar av det går emot de saker som jag har tänkt ut med huvudet. hur mina känslor nu går emot det jag lärt mig att känna vida andra tillfällen, emot de reaktioner som jag nött in, och målat över. för att passa in i ngns mall.

jag tror att jag har räknat ut vad som skaver. och jag tror att jag har räknat ut vad som gör att jag så paniskt håller fast vid ett tankesätt som så uppenbart är fel rent emotionellt. rädslor, byggda på ett förflutet kan förstöra mkt. jag försöker att låta bli.

idag har jag även tänkt den mkt triviala tanken att det kanske finns en anledning att hjärta rimmar på smärta. det är svårt att hänge sig. när man är van vid att det är fel.

.

i övrigt är allt som vanligt. i grunden är jag glad, stabil grund men det surrar lite just nu. var på hard rock café idag och upptäckte bowlingbanan i uv-ljus på nedervåningen. med pub och rockmusik. jag hade inte bangat. det hade jag verkligen inte.

.

delete: rädslor, fixa idéer, mina pavlos-hundar-reaktioner.
ctrl +V: ta saker för vad de är. framtid. självklarheter.

check?

tid att andas

hektiska veckor. sight seeing i skåne utan att se någonting, utom lägenheter och hotellrum. dricka mer än jag gjort sammanlagt senaste halvåret, bila ut på landet, till idyllen. sova i nya sängar varje natt men med samma känsla av stress i sig - och samma känsla av lugn och tillhörighet bredvid sig.

komma tillbaka hem och lita på sin kropp och sitt huvud trots tidigare lärdomar. äta tills jag mår illa och skylla på omständigheter som inte finns.

så många reflektioner som får plats.

att gå hem från bekkestua en onsdagkväll. leda cykeln i uppförsbacke mot gjettum. småkillarna som sparkar fotboll på den upplysta idrottsplatsen. gatljusen som glittrar som en stjärnhimmel borta vid horisonten. kolsåstoppen som reser sig bakom, svart och väldig med sin siluett i skarp kontrast mot den mörkblåa himlen. skymningstimmen. hela världen färgas blå. den är mellan vakna och somna, men jag är vaknare än någonsin. vinden är iskall mot mina glödande kinder och frostiga händer. tröjan klibbar mot ryggen efter cykelturen och lungorna är fyllda med friskare syre än på länge. endorfinerna rusar runt i kroppen på mig efter den fysiska ansträngningen och av hur vackker världen är runtomkring mig.

jag är en ögonblicksknarkare. i utgångspunkt älskar jag varje ögonblick lika högt, utan att motivera det. i utgångspunkt.

men det måste finnas tid att andas också. som nu. alla är någon annanstans. sover, jobbar, tränar, är på väg. jag sitter ensam i mitt rum med regnet smattrande mot fönstret. funderar på om jag borde öppna och släppa in fuktigheten i luften. björkarna utanför mitt fönster lyser ljusgröna mot en vit himmel. gräsmattan nedanför är suddig av dimma. följer regndropparna med ögonen då de rinner längs fönsterrutan.

ögonblick.

passitivitet

det gör ont i mig.

på vårat dagis så har vi väldigt få s. k. "problembarn". vi är en sjukhusbarnehage, alltså ett dagis som erbjuder dagisplats till de barnfamiljer med en förälder som jobbar på sjukhuset. de flesta har det gott ekonomiskt ställt vilket i sin tur leder till att de flesta barnen som går hos oss har det bra -således inga "problembarn". jag tycker egentligen inte om epitetet "problembarn" då det indikerar att något barn någonsin skulle vara ett problem. barn är aldrig problem -men situationer med vissa, både barn och vuxna, kan vara problematiska.

vi har en pojke. han tillör en av de äldre barnen på den avdelningen som jag inte jobbar på. han är högljudd, bråkig. lyssnar inte när man säger saker till honom. han springer inne trots att det är emot reglerna, han skriker på både barn och vuxna, han gömmer sig när det är dags att städa. han har invandrarbakgrund och problem med språket. han har också fantastiskt vackra, bruna ögon och ett gnistrande leende. ofta skäller de vuxna på honom. ofta säger de åt honom att han måste lyssna på vad man säger till honom. ofta, ofta.

idag vid matbordet. jag har fått platsen bredvid pojken med de vackra ögonen och det gnistrande leendet. vi sitter och småpratar lite, som man gör vid matbordet. "tyckte du om maten?" "ja, den var god" "vill du har mer vatten?" "var snäll och skicka grönsakerna."

när jag vänder mig om för att prata med flickan som sitter vid min andra sida så ser jag i ögonvrån hur pojken med de vackra, bruna ögonen tar sina händer för öronen. ingen tittar på honom, ingen pratar med honom. han tar sina små knubbiga handflator och slår dem upprepade gånger mot öronen. sen säger han med helt normal samtalston "jag hörer ikke." jag ser på honom och ler. "nej det kan vara svårt att höra om man håller händerna för öronen." han flackar med blicken och börjar banka med handflatorna mot öronen igen. han höjer rösten lite. "jag hörer ikke. jag klarer ikke att höra på örene mine. jag klarer ikke å snakke. jag bara skriker."

plötsligt får jag ont i magen. den frasen har jag hört förr. "du må höre på örene dine." hur många gånger har han hört den? mitt leende blir ansträngt. hur många gånger varje dag har jag hört de vuxna säga att han inte ska skrika? hur många gånger varje dag har jag hört de andra barnen säga att han inte kan prata ordentligt? "nej, det heter ikke sån". hur många gånger behövs för att inpränta i ett barn att det är sån han är, att det är ett faktum och inte något han kan påverka själv?

"jag hörer ikke. jag klarer ikke att höra på örene mine. jag klarer ikke å snakke. jag bara skriker." han upprepar det igen. och igen. min klump i magen växer. han sitter och pratar i helt vanlig samtalston och slår sig själv med båda händerna, på varsin sida av huvudet. "nej du skriker inte nu. ibland gör du det, precis som alla andra barn här. men du skriker inte jämt." han tar ner händerna från öronen och fortsätter äta.

men det gör ont i mig. det gör ont att inse att han ser sig själv som ett obotligt problem. det gör ont i mig att ingen ens såg på honom, ingen sa till honom någonting för att han skulle reagera så. det var bara något som fanns i honom. det var där från början, för att de andra barnen och vuxna planterat de i honom. och det räcker inte, det räcker inte att jag sa att han pratade i normal samtalston idag, det räcker inte att jag försökte förklara att han inte var värre än någon annan, att alla de andra barnen också skriker ibland. det räcker inte. för vad är en ynklig liten dag mot alla andra dagar?

jag vill ta honom i min famn, ta honom bort från maten och fröken som säger att han måste sitta still och tyst och äta och inte bry sig så mycket om vad de andra gör. vill ta honom bort f rån hennes kalla, hårda ögon och hennes nedåtpekande mungipor som har muttrat till mig så många gånger över hans huvud hur omöjlig han är, hur skrikig och bråkig han är. vill ta honom i min famn och springa långt, långt bort därifrån, till biblioteket, badhuset, parken. till en helt annan plats med lugn och ro och utan de förutfattade meningar som alla har om honom runt honom. visa honom hur bra han är och fin och underbar och hur hans gnistrande leende kan få mig och hela världen att le mot honom, få honom att se hur hans vackra, bruna ögon gnistrar ikapp med stjärnorna och solen, med allt som någonsin varit värt att leva för.

men det gör jag inte. jag sitter kvar med klumpen i magen och försöker så gott jag kan att föra ett samtal med honom på ett språk som varken han eller jag tillfullo förstår. försöker undvika stränga frökens blick för att hon inte ska se hur mina ögon gnistrar mot hans utan att vi egentligen får lov. vi borde båda två sitta snällt och tyst och äta våran mat.

det gör så ont i mig.

.

helgen kan samfattas med:
1. Gilmore girls.
2. web cam.

and that's it. en timmes besøk på lørdagen och en kvarts stædning. det ær allt jag gjort førutom att laga mat, duschat och suttit vid datorn. shit alltså. att det går an. bortsløsade timmar. men så vælbehøvda.

.

har åter kommit in i mitt jur.kand/pol.mag-mantra. ægnade några timmar på søndagen åt att leta universitet dær programmen finns och deras antagningspoæng. men kom inte længre æn vanligt dær heller. uppsala? lund? uppsala? lund? jag ær kungen av alla æltningar. drottning av allt velande. samma argument som førut dyker upp i huvudet. samma planer, samma framtidsbilder. hur kom jag tillbaka hit? ngt annat som føll på plats?

om man inte har problem så kan man skapa dem. tur att jag inte tar det så allvarligt. æven om det tar mkt tankekraft.

.

planen de nærmsta två åren:
april-december 07: dagis, oslo, norge
januari-februari 08: barnhem, cusco, peru
mars-juli 08: dagis, oslo, norge
september 08- : lund/uppsala universitet (lillasyster?) (kung ubu?)

så att ni vet var ni har mig. haha, tænk att jag var mrs. nej-jag-kan-nog-inte-planera-ngt-den-hær-helgen-ifall-ngt-skulle-komma-upp-som-jag-hellre-har-lust-till-æn-det-jag-redan-har-bestæmt. vilken tur att man utvecklas.

jag ær fortfarande precis som jag var. men helt annorlunda (lycklig).