suttring

jag kastar mig ut i natten. ja, det känns som natt fastän det är ljust ute. molnen ligger i klasar vid horisonten, solen syns inte längre. världen är målerisk, som från en bok som inte vet sina gränser.

jag känner igen den här känslan, men jag vet att den inte är min. rastlösheten, kliet i benen. jag vill trycka fingrarna genom köttet, något drastiskt, vulgärt. jag vill komma vidare.

så jag börjar springa in bland träden, bort, bort. bort från allt gammalt, allt känt och välbekant. bort från allt som jag vet hur det slutar. bort från mina förbannade jävla impulser.

husen runt mig blir högre och än mer okända, gråare, suddigare i kanterna. mina tankar är långt från nu, i framtiden, i det förflutna. mina tankar ja, försöker forma sig en bild, av mig, av världen, av verkligheten.

allting förändras hela tiden, ändå överraskar mig ingenting. ändå är allting alltid likadant. och det var som vi sa hela tiden, man sliter alltid med samma saker, man har alltid samma utmaningar, man är alltid sig själv.

i mig strider latheten och verksamhetslustan hela tiden, en evig kamp, äter upp varandra, gör mig besviken. projekt efter projekt tänder mig och tynger mig, bara rinner ut i sanden, det finns inte tillräckligt med ork, tillräckligt med glöd och gnista. det finns en idé som brinner upp, den behöver näring, ngn som sparkar mig där bak och påminner mig. vad var det nu jag ville? vem är det jag vill vara?

nej vet du vad. idag är jag nog lite gnällig.

"...men mitt liv är åter hos mig."

vaknar i mittimellan-land, lagom och okej. allt är lugnt och stilla runtomkring mig, ingenting dramatiskt sker.

jag reser mig och drar undan gardinerna, blinkar några extra gånger mot solen och sträcker mig i ljuset. det är morgon.

promenaderna blir längre och mer undersökande, för varje tom sida i kalendern gör jag staden mer och mer till min. de olika stadsdelarna liksom binds ihop inne i mitt huvud, placeras ut i relation till varandra, ritas upp med linjer jag kan känna igen.

sitter på kafé och läser i flera timmar, dricker kaffe, lyssnar på benedictes skiva. fylls av ett lugn och en harmoni, men också en sådan outtömlig rastlöshet. den sköljer över mig i välkända vågor, jag får svårt att sitta still. jag reser mig och sätter mig igen, vill att ngt ska börja -men vad?

Pär Lagerkvist skriver:
"Min älskade kommer inte åter
men min kärlek kommer åter till mig.
Det jag levat kommer inte åter
men mitt liv är åter hos mig."

det klickar till lite och jag känner ngt, känner igen ngt, läser in ngt. och det är dubbelbottnat så det förslår. mitt liv är åter hos mig.

idag

jag ser mig omkring. återigen är jag helt naken. och jag gömmer mig bakom det. "jag har hela min personlighet på utsidan. det är på gott och ont". men det är som om jag hela tiden omformulerar mig själv, skapar nya tolkningar i varje situation som kommer upp.

i fredags var det rödvin och samtal med både främlingar och vänner. vi pratade om att ändra sitt förflutna, och ian menade att det inte gick. visst, man kan inte ändra ett händelseförlopp som redan utspelats, men man kan ändra sin uppfattning om det. sin upplevelse och insikt. och vad är mer sant i ens eget liv, än ens eget upplevelse.

minnen kommer och går, flyter in i varandra, utan att betyda vare sig mycket eller lite. de förnyar sig själva i samma ögonblick som jag försöker få fatt i dem, och liksom glider undan, byter form. håller sig utom räckhåll. vet jag egentligen vad jag pratar om?

funderar på vad det innebär att kunna vara sig själv. jag är ju alltid samma, även om jag ser olika ut beroende på vem jag speglar mig i. i vissa speglar tycker jag att jag ser bättre ut än i andra. betyder det att det är en större bit av mig själv som kommer fram? eller betyder det bara att personen i fråga speglar bitar hos mig själv som jag tycker om? skillnaden är hårfin, men den finns där. och den betyder ngt för mig, även om jag inte helt kan definiera vad. för jag känner inte igen allt det här. jag bara trivs, och tycker om det.

nu och sen

när jag går på bussen är det ngn som visslar på mig. han kan inte vara en dag över tjugo, och jag tänker att det här är jag alldeles för nykter för. de flyttar sig längre fram i bussen, pockar på uppmärksamhet och frågar vart jag ska. visst, det är smickrande och jag ler, men jag är ändå glad när jag kan kliva ut genom bussdörrarna och vinka adjö. min säng, tänker jag. gud, vad jag längtar efter min säng.

när jag kommer in i hallen hör jag V mumla mitt namn. jag går in och lägger mig bredvid henne, låter mina fingrar vandra genom hennes hår och frågar om hennes dag, hennes kväll, hennes humör. hon berättar med starka men stillsamma ord, jag bollar vidare lika starkt och stillsamt. men när jag svarar på hennes fråga om min dag så hör jag mig själv sänka rösten; jag talar både tystare och långsammare. som ville jag inte spräcka den bubbla jag burit i mitt bröst det senaste dygnet. känslan av lugn, lycka, harmoni. jag anar inte var det kommer ifrån, all min logik säger mig att jag borde känna tvärtom. jag har gjort ngt rätt

för när jag ser mig i spegeln tycker jag om det jag ser och det jag utstrålar. mina ögon glittrar igen och jag klarar att se det.

när jag var hos studievägledaren idag så sa hon just de orden jag sliter så flitigt: det är aldrig försent. hon hade en utstrålning utan dess like och pratade på i 180 om möjligheter och begränsningar. själv tänkte jag så intensivt på blåmärkena jag har på armbågar och knän att de började värka igen. tänkte på att fånga dagen, men också de dagar som kommer mot mig i så rasande fart.

jag vilar i ett lugn jag inte känner igen. börjar på nytt igen, men med båda fötterna på jorden. är detta att bli vuxen? nej, det måste vara ngt annat, att hitta hem, att landa, hitta sig själv. kanske är alltihop bara uttryck för samma sak.

jag älskar det här nuet, och längtar efter framtiden. hur ska man annars leva?

våga vara

jag kliver ur mig sjælv, bara før ett øgonblick, och funderar øver det jag ser. det ær som om jag har två ansikten, det ena målat øver det andra. de går in i varandra, blandar sig, løses upp och blir ett igen. jag klarar inte helt att greppa tag i mig sjælv.

jag sitter i solen och kænner hur det hettar øver brøstet. min bleka hud ær inte van vid det starka solljuset och jag tænker att nu brænner jag mig sækert. min blick vet inte helt vart den ska ta vægen.

fan, nu går jag baklænges igen.

stressen kommer och går, den skøljer øver mig i pløtsliga støtar, liksom øverrumplar mig med sin intensitet och kraft. bara några timmar senare førsvinner de sista efterdyningarna av den. jag kænner mig lugn men naken, landar med båda føtterna på jorden -igen.

på fredag ska jag till en studievægledare och se vad det kan bli av mig. bestæmde mig før att følja mina drømmar, jaja, alltid samma kliché, men på den vægen ær det. tillbaka till gymnasiet på ett plan, men kænner samtidigt att ngt før mig framåt. en våg av førnyelse och styrka.

jag ær på væg! allt ær nytt och spænnande, jag springer værlden till møtes. och jag behøver klichéerna, behøver varje sjælvklarhet før att beskriva min egen sinnesstæmning. vemodig, men sæker.

angående rädsla

idag är en bra dag.

när jag åkte till jobbet imorse så sken solen med varma gula strålar och fyllde mig med ännu mer värme än den jag genererar själv. i hörlurarna sjöng eva dahlgren med sin mustiga stämma och gårdagen liksom sköljde över mig litegrann, barndomsnostalgi och barndomdrömmar. tänk att jag lever dem nu; om än ngt omformulerade så är kärnan densamma.

när jag stängde kaféet igår hittade jag mammas gamla skiva, satte den i cd-spelaren och sjöng med. staplar med goda minnen trillade ner i mig, saker jag trodde jag glömt, kanske inte visste fanns. inget konkret, bara en känsla av ngt, av mamma kanske, alla skratt, danser, frukostar, middagar, samtal, promenader.

och så knackade det på dörren och in kom W, leende med glittrande ögon. jag blev så glad på ngt sätt, att här och nu kunde matcha min sinnesstämning så perfekt. han får en ciabatta och en kuli medan jag gör kaffe, spiller ut halva espressokoppen och fumlar.

försöker registrera in omgivningen och samtidigt trycka på save. det går sådär och jag blir lite ur balans, omottaglig, och samtidigt helt vidöppen. det är inte mkt jag klarar av att säga, och samtidigt - inget jag klarar av att låta bli att säga.

så jag tystnar och ler, som alltid, värme fyller mig, minnen, kraft och allt annat som låter som flummigt new age-dravel. jag blir lite allergisk, men känner det samtidigt som jag är så skandinavisk att det skrämmer mig. men vad kan man göra med sina spontana reaktioner?

jag är flera månader in i det. det har börjat, det börjar hela tiden och fortsätter, vidare in i framtiden. jag är på väg.

italien

jag är hel.

det är bara brottstycken som sköljer över mig. fantasier om en annan värld. men jag har levt dem, jag har andats dem. allt blir trivialt, sökt, patetiskt. ord beskriver inte alltid, de förminskar också.

jag vaknar och ser solstrimman mellan rullgardinen och fönsterkarmen, kisar med ögonen och känner bröstet öppnas upp. som att gå med det på vid gavel hela dagen, intryck och känslor strömmar ut och in helt obehindrat.

jag luktar rosmarin, timjan, basilika. jag känner gräset under mina vinterstövlar och är varm om fötterna. nede vid floden tar jag av stövlarna, strumporna, doppar fötterna i det nästan iskalla vattnet. runtomkring mig är människor, överallt underbara människor.

jag går ut på terassen i skymningen. jag trodde den var tom, men det står ngn där. när jag ser honom tvekar jag i dörren, med handen på handtaget. ngn som hade samma tanke som jag, ngn som ville andas kvällsluften ensam en stund. men jag går ut ändå, samtalar tyst och stilla och tittar ut över bergslandskapet. det är kallt, och jag har ingen jacka på mig. sveper in mig i min tunna sjal, känner kylan bita mig överarmarna där blusen slutar. det är skönt. när han går in igen så går jag vidare ut på terassen, nerför trappan, till gräset. klättrar ut på avsatsen, runt staketet, trampar försiktigt för att inte trilla den lång biten ner. stannar upp och vänder mig om, ser på slätten som är blåskimrande i skymningsljuset, ser terassodlingarna, träden, staden i dalen. och jag gråter, inte bokstavligt, men bildligt. det är ngt som går sönder i mig och jag kan inte förklara vad.

på flyget hem läser jag alberte och jakob igen, boken som jag aldrig blir färdig med, då jag stannar upp och suger på varje mening och formulering:

"Alberte kryper ihop på stolen med benen under sig. Nysnö och månsken - det underbaraste och värsta av allt - en upplevelse varje gång. Då blir världen stilla och öppen, ingenting skrämmer längre. Man förflyttar sig i landskapet utan rädsla, och det milda, intensiva ljuset lägger sig skyddande omkring en och omdiktar ens person liksom allt annat. Man rör sig i det med frimodighet, och till och med ansiktet blir lättare att bära.
Men ett sår öppnar sig inombords. Glädje och tungsinne väller samtidigt upp ur sinnets djup. Man kan inte förklara varför och inte värja sig mot det. Det strömmar över en tillsammans med ljuset, får en att vrida sig i smärtsam otålighet. Tårar kommer, gud vet hur. I ena ögonblicket pressas man till jorden av livets elände, i nästa jagar ny styrka som ett jubel igenom en - det är som galenskap.
Kunde hon åka skidor nu - eller bli sittande länge nog här under månen och vara stilla - då skulle det börja klinga inom henne." (Cora Sandel, Alberte och Jakob).

jag önskar att jag hade fler ord.